Jag och min skugga

Kvällarna är magiska. När vinden mojnar och asparna bara viskar lugnt går vi ut, Vidar och jag. Knastrande grus och svängande kjol. Passerar hagar, skog och ängar. Det blev sommar på riktigt.

Innan jag hade hund fantiserade jag ofta om hur det skulle vara att gå promenader tillsammans och ofta tänkte jag tanken att det vore trevligt om det inte bara var min skugga jag såg. Nu, efter snart tre år tillsammans, är jag fortfarande lika lycklig över den där extra skuggan bredvid min. Det är något som jag blir glad av varje dag. Det är inte dåligt…

Han är förstås lika ofta en liten bit framför eller två steg bakom med nosen i en grästuva och när han kommer ifatt förstår han inte alls varför jag frågar var han har lagt bollen. Bollen? Vilken boll? Den har jag ju i munnen….vänta nu….där är det ingen boll. Boll!!

Det går att se precis vad han tänker. I det ögonblicket han upptäcker att den inte är i munnen slår han ihop käken och slickar sig om nosen. Sedan tittar han ner framför tassarna som att den på något magiskt vis har landat där och därefter tittar han bakåt med ett lätt förvirrat uttryck i ögonen. Jag väntar medan han går tillbaka några meter och sedan vänder sig mot mig med lite lätt desperation i blicken. Han vill ju inte leta alldeles själv…

Det är fint att veta att han är lika nöjd varje gång vi går. Jag njuter av att se djurlivet, så som älg, tranor och rådjur medan det kvittar fullständigt för honom. De får flaxa eller springa omkring bäst de vill, han vänder ned nosen mot backen och försöker ljudligt få in så många dofter som möjligt på en gång i nosen. Då är livet som bäst.

Idag hittade jag något jag aldrig sett förut. En vit skogssnigel. Eller är det en helt annan snigel? Helt märkligt när man är van vid att bara se de svarta.

När klockan blev halv tio och solen började sjunka bakom grantopparna kom vi ut på vägen som leder hemåt igen. Luften var disig och ljum. De små kalvarna har fått komma ut på ett gärde och betar klöver med stor entusiasm. De växer så att det knakar och är fortfarande lika nyfikna som när de först fick syn på min lilla vita boll.

De kommer galopperande och radar upp sig med en tvärnit längs med den tunna tråden. Sedan står de bara där och tittar. Vidar ledsnar kvickt på att vara i händelsernas centrum numera och lägger sig i en uttråkad hög vid mina fötter medan jag pratar extremt larvigt med de söta små kalvarna. De är oemotståndliga på något vis. Men bara när de är små. När de är vuxna får de huggtänder och vill slita en i stycken. Det är jag helt övertygad om.

En mil senare är vi hemma igen. Vidar är inte helt säker på att det är dags att gå in men somnar lika snabbt som han har lagt sig ner på mattan. I morgon går vi kanske en helt annan runda. Eller bara en längre. Jag tror att vi redan längtar lika mycket, båda två.

Advertisements

Mjukt och stilla

Dagen gled över i natt innan jag hann att blinka. Någonstans mellan eftermiddagen och kvällen njöt jag av vindens lek i björkarna ovanför mitt huvud, Vidars glädje över allt som rörde sig runt omkring oss och kattens loja soldyrkande på yttertrappen.

Jag for in till staden under tidig eftermiddag till ett återbesök hos kiropraktorn. Den här gången fick jag skjuts och behövde inte tänka, vilket var jätteskönt.

Kiropraktorn kände och klämde och bände och hittade en stärkande övning som jag ska göra en gång per dag i några veckor. Hon har semester nu, så jag hinner verkligen med att träna upp mig. Jag gillar verkligen hennes sätt att tänka, att hellre låta det ta lite längre tid och att jag rör på mig ordentligt än att lägga all fokus på att läka ryggen. Fast hon skulle inte bli glad på mig om jag anmälde mig till att springa halvmaran om några veckor, tillade hon. Men rida är helt okej, så länge som jag inte ramlar av och bryter nacken då förstås. Jag har samma råa humor så jag skrattade högt åt hennes förbud. Det är inte min plan att bryta nacken så det ska nog gå bra, bara inte någon tar ifrån mig glädjen det innebär för mig att rida. Det är lättare att sluta andas.

När jag så kom hem var det ändå som att jag plötsligt inte orkade ha ont mer. Ibland är det som att det bara tar stopp, även om det inte är värre än vanligt. Fast idag tog jag en av de där starka tabletterna som jag fick utskrivet av läkaren. Trallala-tabletter brukar jag kalla dem för man blir lite knasig av dem. Sedan blev jag betagen i att känna hur smärtorna klingade av och kroppen blev mjuk.

Jag halvlåg där i stolen och tittade på när en nötskrika fick däng av ett gäng med trädgårdssångare, en ormvråk gled förbi i lugn takt längs med gräsmattan och ett hackspettspar hade picknick i granen strax intill mig.

Ibland behöver man inte gå mer än ett par meter utanför ytterdörren förrän det händer en hel del med saker. Det var en alldeles underbar kväll. Stilla och mild. Det behövde jag.

Mina vingar

Att vara på väg. Jag forsar fram, förändras och formas, speglar mig mot det som har varit och tar spjärn mot det som stelnat för att lättare ta mig fram. Finner kärnan i det som är jag och brer ut mina vingar igen. De har varit där hela tiden, rufsiga, slitna och obrukbara, men nu har jag putsat klart, reparerat och preparerat. Jag tänker testa dem igen. Utan att krascha eller bära för tungt. Stiga med uppvindarna och leka bland molnen.

När vindarna ryter till storm tänker jag lugnt vara på marken. Stormarna kan storma för sig själva den här gången, mina vingar behöver inte trasas sönder igen. Jag har kraschat nog nu.

Jag bär mig själv på uppvindarna, lyfter blicken mot skyn och speglar mig mot det som var. Behöver inte falla igen. Stormarna kan storma bäst de vill. Jag är någon annanstans där vindarna är mjuka, guldglänsande svala och bär mig med kraft. Jag brer ut mina vingar åter igen.

Bästa vägarna

En helt ny runda för Vidar och en nästan helt ny för mig. Den är bara sju kilometer men kommer att bli perfekt att springa sedan när jag kan göra det igen. Den lutar svagt uppåt på vägen bort och när den böjer av hemåt igen lutar den svagt nedåt istället. Suveränt bra för en sån som mig som får för mig där på mitten någonstans att minsta uppförslut innebär en nära förestående död och förintelse. Det gör ingenting om det är uppför en stund senare, men just då när jag vet att det är hälften kvar är det tydligen viktigt.

Jag skrattade högt för mig själv där på vägen medan Vidar yrde fram och tillbaka i sin iver att lukta på allting samtidigt. Det är helt otroligt att få en ny runda efter att ha bott på samma ställe under så lång tid. Den är som sagt inte speciellt kuperad, men ibland vill man ju ha det så.

Det händer att jag får hejda honom lite i hans iver emellanåt, han försvinner ju nästan i gräset på vissa ställen. Det röda underbara gräset. Det är konstigt, men jag blir så glad av de där vackra stråna, de rör sig så mjukt i vinden, glänser i solskenet och gömmer en hel kaskad av små gräshoppor som spelar sina speciella små ljud. Det är sommar för mig. Ljuden och det mjuka vajande gräset.

Som vanligt snubblar jag mig fram i tillvaron och lyckades spetsa mig själv med en gren. Efter att ha rensat mig från flisor och smuts kunde vi traska vidare. Drömma sommardrömmar och kanske börja titta efter kantareller. Fast de får nog stå kvar i år om jag hittar några. Det blir både svårt att plocka och rensa dem med min krånglande rygg.

Vidar och jag gick en kurs i att hitta kantareller för något år sedan. Nog hittar han dem alltid, men det där med att markera dem för mig och få godis för det….njaaaa där går gränsen. Äta godis är inte alls lika viktigt som att springa vidare och upptäcka nya spännande platser. Om jag ger honom en särskilt god bit så tar han den gärna i munnen, men har inte tid att svälja så det slutar ofta med en hostattack och kväljningar. Plötsligt känns den där godisen inte som en belöning längre…

Skogsvägar. Det är den bästa vägen som finns. Jag tror att det blir det som jag kommer att drömma om i natt. Min lilla virvelhund och jag på väg till nya äventyr i susande skogar på knastrande grus. Det blir fint.

I ljusets kontraster

Någonting som är väldigt likt High Chaparral här hemma är närheten till vatten. Det blir väldigt tydligt att det är naturligt för mig att söka mig till antingen ett vattendrag eller en sjö när jag bestämt mig för att gå en skogsrunda men ändå till slut hamnar vid en strand. Eller som ikväll, både vid Tidan och vid sjön.

Vidar hade en bra dag igår. Han var helt utslagen fram till eftermiddagen och då slog entusiasmen till med full kraft igen. Jag har ingen aning om hur han gör för att gå från noll till hundra på mindre än ett ögonblick för själv är jag fortfarande ganska sliten efter gårdagens alla intryck trots att jag vilat mycket.

Fast å andra sidan var jag kanske på ett ungefär likadan själv när jag var liten. Sov ena stunden och sprang sedan som vanligt runt med stor entusiasm över bara den fina känslan att röra sig snabbare än att gå. Men jag behövde ingen boll för att det skulle bli ännu roligare. Eller tja, kanske att studsbollar var ofantligt roliga. De små, som var galet snabba och okontrollerbara. Så var det nog, när jag tänker efter.

Ikväll mojnade vinden och den intensiva värmen gav vika för lite svalare luft. Perfekt promenadväder. Tankarna fick virvla fritt och snuddade vid de där märkliga kontrasterna mellan sommar och vinter, ljus och mörker. Sjön är grund och nu finns där gott om strand att vara på medan vintern bjuder på översvämmad stig och isflak. Mörka kvällar gör stigen svår att se och jag snubblar ofta på trädrötterna medan jag ikväll fick stanna flera gånger för att hälla ut sanden ur sandalerna.

Det är vackert oavsett vilken årstid det är. Men om jag ska välja en av dem så blir det sensommaren, just som den håller på att slå över i höst. Då kommer de dimmiga mornarna, solen som sedan bryter igenom och skapar kristaller i alla spindelnäten och den höga luften som är krispig och klar. Solen värmer fortfarande men man får krypa in i en varmare tröja och kanske ett par tunna vantar innan man fått upp temperaturen ordentligt. Ååååh, jag nästan längtar.

Men under tiden som jag väntar passar vi på att njuta av ljuset och värmen. Går med långsammare steg och möter fler människor på vägen. Det är en tjusning med allt. Kontrasterna som gör vardagen mindre förutsägbar och mer underbar.

Ån kommer jag aldrig att tröttna på. Att jag paddlade under den där bron med lätthet för någon dag sedan och i vintras sköljde vattnet nästan upp och över den. Det är häftigt!

Det här stället är betydligt mindre fartfyllt än High Chaparral, men ändå fyllt av överraskningar. Framför allt ger det välbehövlig sinnesro.

En dag i vilda västern

Det är sommarmorgon. Inte alltför tidigt, men inte heller sent. Sängen är varm och luften i den lilla stugan är lite fuktig och rå efter nattens svalka. Den har bara ett rum. Ett litet kylskåp står och brummar på golvet borta vid ytterdörren och témuggarna från kvällen innan står odiskade vid den lilla diskhon. Står två vuxna människor på golvet blir det trångt om utrymmet, men jag är ensam just då.

Jag sträcker på mig. Har ingen klocka, men Moréno har just ridit förbi med alla hästarna på andra sidan den lilla ån. Han använder varken sadel eller grimma. Inte på någon av hästarna. Det går bra ändå.

Jag ligger kvar en stund till. Inte förrän ånglokets pustande och stånkande ljud börjar komma närmre vaknar jag till lite bättre. Går ur sängen och öppnar dörren just som det släpper ifrån sig en lång, pysande pust och doften från det brinnande kolet smyger sig in tillsammans med det första solljuset. Verandan ligger i skugga, men vattnet nedanför glittrar varmt mot mig medan jag fortfarande lite ostadig går på bron över till fastlandet. En ny morgon har vaknat på High Chaparral.

Det där var för många år sedan nu, men minnena kom rullande tillbaka snabbare än jag anat när vi klev ur bilen på parkeringen utanför under förmiddagen. Ljuden, dofterna och människorna gjorde att jag började le inombords. Det var en omtumlande tid då, när jag spenderade en tid där inne i den andra världen, men människorna, skådespelarna, syateljéns personal och de andra jag mötte där gjorde den tiden väldigt fin.

Att komma tillbaka fyllde dagen med många kramar och skratt. Det var längesedan, men ändå precis som igår. Jag skulle velat stanna hela helgen. Minst.

Det är såklart mycket ny personal, men flera av de gamla jobbar där fortfarande och ännu fler var där bara för att det var roligt.

Det är omöjligt att hinna se allt på en dag, föreställningar och butiker och att hinna prata med alla så vi gick till westernshowen. Den absoluta favoriten.

Att sitta där och vänta en ganska god tid i förväg och lyssna på musiken som strömmar ur högtalarna är också en speciell känsla. Doften från popcornen som man kan köpa från den röda popcornvagnen drar upp på läktaren i snabbare takt än publiken. Barnen som klättrar omkring i tidsenliga kläder och smäller med sina knallpulverpistoler och innan föreställningen börjar varnas alla för höga ljud, men man är också noga med att poängtera att allt som sker är på lek och låtsas. Sedan drar det igång!

Det är tidig morgon i den lilla staden River City. Inte alla har rent mjöl i påsen, en och annan har kanske till och med ett lik i garderoben, men mr Corps drar sitt skelett med sig och serverar henne té medan han högljutt klagar över att det är så få som dör. Det är hans levebröd, andras död.

Han blir snart på bättre humör. En kista med en ofantlig summa pengar förvaras i hemlighet i staden och precis som med alla hemligheter så uppdagas de snabbare än man anar. Skurkarna kommer och en riktig vilda västern-fight drar igång.

Mr Corps, som är mitt uppe i ett experiment för att framställa ett gift som verkar så långsamt att ingen ska misstänka honom hamnar mitt i striden.

Jag måste säga att jag tyckte att årets show var bra, bättre strukturerad, tydligare skådespel och underfundig humor. Interaktionen med barnen var nytt för mig och med tanke på alla entusiastiska knallpulverskott som avlossades så var det väldigt uppskattat av dem.

Som vanligt när man är någonstans så tar man alldeles för få bilder. Man ska äta lunch i Mexico, softa på bänkarna utanför Kristinastugan samtidigt som man mumsar våfflor med glass och sylt och strosa på gatorna och titta i affärerna, skoja med personalen i butikerna och glömma bort att göra hälften av vad man planerat. Men vi var otroligt nöjda ändå. Dessutom upptäckte jag att det går utmärkt att ligga ner i bilen när man är passagerare och inte många brydde sig om att jag antigen stod upp eller halvlåg var jag än var så ryggen tog mycket mindre stryk än jag trodde. Framför allt var det en dag för påfyllning av lycka i själen.

Jag och finaste Sara strålar ikapp med solen. Jag längtar redan tillbaka och Sara pratade lyriskt om syateljén efter att vi gått runt där inne och sett vad som var nytt och förändrat och vad som skulle göras. Även om det inte bara är fantastiskt roligt så tror jag att en liten bit av hennes hjärta klappar för just ateljén på High Chaparral.

När proppen går

Det är som att luften gick ur mig ännu lite till igår och idag. Jag grubblade på om jag skulle berätta om det på bloggen eller inte, men det är en del av min vardag och det kommer att påverka min träning inför att gå till Norrland så småningom, så det hör väl till…

Jag har besvärats av ryggvärk i många år, så som många gör, och de senaste två åren får jag duktigt ont, ibland med så kraftiga hugg att jag får svårt att andas på grund av smärtan, får dra med mig vänstra benet i byxbenet för att få in det i bilen och försöker att använda kopplingspedalen så lite som möjligt. Det innebär alltså en ganska stor påfrestning på min vardag med jämna mellanrum. Jag har sökt läkarhjälp för det hela och fick starka värktabletter utskrivna och ett råd att gå till sjukgymnast (heter det inte fysioterapeut numera?). Fast jag är lite trög så jag tog en tablett och när det släppte så att jag kunde röra mig något sånär igen så glömde jag bort både tabletter och sjukgymnasten. Jag går ju och rider och gör ryggstärkande övningar hemma ändå, tänkte jag.

Nåja, nu ledsnade jag till slut på den molande värken och under tiden vi paddlade kanot gick det upp för mig att det faktiskt är handikappande eftersom det gjorde riktigt ont efter en stund. Så jag bokade en tid till en kiropraktor och var där igår. Det visade sig att jag har ett diskbråck och förmodligen en kotförskjutning i korsryggen. Kotförskjutningen ville hon inte säga till hundra procent att den fanns utan att ha röntgat, men hon lät ändå bestämd när hon sa det.

Efter denna första behandlingen får jag inte sitta på en vecka, vilket känns störtfånigt och svårt att minnas att låta bli eftersom det faktiskt gör mindre ont nu.

Så här ligger jag och känner mig fånig och lite ledsen över att det var värre än jag trodde. Jag hade bara lite ont i ryggen…..? Inte förrän i eftermiddags upptäckte jag den gräsliga färgkombinationen på kläderna, haha. Så den bjuder jag på.

Nästa händelse är följetongen med avloppet. Jag fick hjälp i förmiddags med att rensa men det var inte förrän han tog bort toalettstolen och började rensa från det hållet som han fick bort proppen. Då hade vi hållit på i flera timmar och jag hade ställt mig in på att inte kunna använda badrummet eller köket på resten av sommaren. Så när det väl löste sig så löste sig nog en propp i mig också för jag kunde inte hejda tårarna från att rinna. Det enda jag inte kan göra nu är att duscha, men det är ju ingenting i jämförelse med att inte ha ett fungerande kök och dessutom diskbråck som grädde på moset.

En vän kom hit med pizza och lyssnade tålmodigt på mig medan jag pratade och pratade om ryggen och avloppet och om den gången jag föll av en häst så illa att benet var förlamat i några minuter. Den gången var jag lika surt envis som vanligt. När jag slutat upp att svimma av smärtan kravlade jag mig upp med hjälp av stigbygeln i stående ställning och kom så småningom upp på hästryggen igen. Men jag galopperade inte någon längre sträcka för huvudet ville stänga av igen. Då hade jag också problem med att växla när jag körde hem efteråt. Förmodligen uppstod kotförskjutningen redan då, men läkaren som jag hasade mig till på kryckor dagen efter sa att jag skulle vara glad att bäckenet tog den värsta smällen för annars hade jag brutit något och att jag skulle sluta upp med kryckorna för det var bara dåligt. Så jag gjorde som hon sa och tänkte inte mer på det. Lite ryggont gör ju ingenting i jämförelse med brutna ben.

Nåja, det löser sig säkert så småningom med den där ryggen. Det är bara badrummet som jag inte har någon kontroll över.

Det är fuktskadat och den gamla äckliga plastmattan behöver rivas ut för att få överblick över skadan. Det enda jag själv kan göra är att vänta tills alla har haft sina semestrar och har tid att komma hit. Under tiden är det jag som antingen duschar hemma hos andra eller badar i någon sjö.

Den enda som, precis som vanligt, är helt opåverkad är hunden. Han tyckte att det var ofantligt roligt att rensa avlopp och försöka sno åt sig pizza ute på gräsmattan. Å andra sidan är det lika ofantligt tråkigt när jag bara ligger still och inte går någon mil eller två med honom nu ikväll. Men för en gångs skull så tänker jag bara vila, dricka alldeles för mycket té och läsa en bok. Han får helt enkelt ha tråkigt en stund.