Utan början och utan slut

En stilla vind kom smygande över snön, smekte kallt kring naken hud och kylde elden i mitt bröst. Den som rasat vilt och ohämmat blev kvävd med det fräsande, bubblande ljudet som snö får när den dödar lågorna i elden. Jag tog ett djupt andetag, fyllde hela bröstkorgen tills kylan värkte i kroppen.

Vila.

Vinden lekte vidare över snön, ryckte i tyngda granar men lämnade kvar snön på grenarna och rev upp små minitromber av snörök över fälten.

Det är märkligt hur mycket snö förändrar världen. Där det annars är lätt att gå, springa eller göra ett litet läger blir det plötsligt knepigt bara att gå i. Som att gå i den mjuka sanden på en strand. Där det är plogat glider fötterna omkring och jag är alltid lite misstänksam mot att det eventuellt finns isfläckar under det till synes förlåtande snötäcket. Då föredrar jag faktiskt att pulsa i orörd snö. Det går nästan lättare, så länge det är minusgrader. Fast igår ramlade jag igen, gick rakt ut på svallis som dolts under snön och hade inte en chans att ens försöka göra det till något vackrare än en klumpeduns-hög med uppskrapade händer. Vantarna hade jag naturligtvis lagt i luvan. Det är ofta som jag blir alldeles för varm om händerna så cirkulationen är det inga fel på. Nu önskade jag väl lite att jag åtminstone haft ett par tunna fingervantar på mig.

Efter att Vidar inspekterat mig och konstaterat att jag bara överdrivit en smula då jag legat kvar en stund och undrat vad som egentligen hände drog han glatt vidare. För honom verkar det inte vara några större bekymmer att ta sig fram. Han rör sig lika obehindrat som vanligt, fast jag måste rensa tassarna från snöklumpar med jämna mellanrum.

En annan som tassat omkring är lodjuret som lämnar de största spåren jag sett. Irriterande nog är jag urdålig på att avgöra hur gamla spår är i djup snö, om det inte var nyss det snöade eller töade, så jag fick halvt frustrerat lämna de vackra avtrycken utan att jag satt något klockslag för dem. Å andra sidan är det som att jag har tappat bort mitt minne helt och hållet för tillfället. Jag är fylld av så mycket annat, så om det snöar eller inte verkar inte riktigt få plats eller vara viktigt nog för att lagras.

Och som det snöar!

Jag skottade fram bilen för att kunna ta mig in till byn och överallt pratar de om snön. Det är som att den öppnar upp för samtal mellan totala främlingar och det är alltid med någon slags hatkärlek. “Det är besvärligt till tusen, men det är ju ändå så vackert! Och allting blir ju lite ljusare, det behöver vi mitt i mörkaste vintern, även om det har vänt och är på väg att bli ljusare igen.” Sådär har det alltid pratats, sedan jag var liten, och jag har en känsla av att det kommer att fortsätta att pratas sådär även när jag inte finns mer.


På vägen hem snöade det så kraftigt att det enda som visade var vägen fanns var de orangea snöpinnarna. De som står kvar efter att ungdomarna övat på att köra ner så många som möjligt av dem. Förra året var det så många turister som körde av vägen att man till slut satte ner så många snöpinnar på vissa sträckor att det såg ut som ett staket.

Jag ville så gärna ha stannat och tagit några bilder, men vägen är väldigt smal just där och när sikten är så dålig vill jag inte stå där jag riskerar att få en timmerbil i rumpan så jag höll andan och njöt den stunden det varade. Alldeles för snart hade jag passerat sträckan med snön virvlandes utan början och utan slut.

Har jag tur kommer det ett annat tillfälle där jag kan fånga det där oändliga.

Advertisements

Märkliga spår i snön

Jag valde grusvägarna hem från stan idag, körde långsamt och tog in vinterlandskapet så mycket jag bara kunde. Det tar alltid emot att vara tvungen att åka in till stan och idag var det värre än vanligt. Det enda som räddade mig var musiken och att jag kunde drömma mig bort i det förändrade landskapet. Att titta på allt det vackra utanför och nöjt konstatera att det enda som fanns bakom mig var snöröken som bilen rivit upp. Det enda mötet jag fick var postbilen.

När jag kom hem var jag som en urvriden trasa. Tur att jag gjort lunch dagen innan och bullat upp med en snuskigt stor mängd choklad av varierande sorter. Tröstätande på hög nivå!

Vidar var inte särskilt imponerad över min egoism, men han har lärt sig att det brukar vankas godsaker även till honom vid de där tillfällena och han klagade inte ett dugg när han fick ett alldeles eget märgben att suga på bäst han ville.

Eftersom lunchen blev senare än vanligt och jag hade en stund av fritt frossande efteråt hann det börja skymma innan vi gick ut. Jag var kluven i om det ens var värt att ta med kameran, men så fick den följa med till slut ändå.

I går kväll råkade jag hamna i hälarna på en snubbe som mer eller mindre plötsligt gick upp i rök och nu var jag väldigt nyfiken på vart han egentligen hade tagit vägen. Mörkret hade fallit för längesen och som vanligt hade jag ingen ficklampa med mig och blev väldigt överraskad av att det dök upp någon med pannlampa och som gick med stora, bestämda kliv. Fast en aning stressat då personen upptäckte att jag slog in på samma stig.

Efter ytterligare ett slag vek spåren av i nittio grader rakt in i skogen. Jag märkte det tydligt eftersom det inte fanns några som helst spår i snön sedan innan, men han hade släckt pannlampan. Jag kunde inte låta bli att skratta lite och hoppades att det inte var för att han var blyg för om han inte visste var han gick så vore risken stor att han gick rakt ner i myren strax intill eller ännu hellre ner i ån en bit bort.

Jag följde inte spåren särskilt långt in. Konstaterade bara att det inte fanns några spår tillbaka ut på stigen igen. Så antingen är det någon som är välbekant med omgivningen eller så har älgarna sällskap lite längre in i buskaget. Jag fnissade bara lite åt det humoristiska i att gå iväg sådär. Lite som jag brukar göra. Fast jag har ingen pannlampa som jag släcker när man behöver den som bäst…

De där båda sötnosarna har jag mött på några kvällar nu. Dels alldeles utanför knuten och som här, ett par kilometer hemifrån. Kalven är lite mer nervös än sin mamma och pös iväg ganska snart efter att jag fått upp kameran. Så jag vände mig om och tittade ut på det lite märkliga som utspelade sig framför mig. Om jag tyckte att dimman gett ett häftigt och hänförande intryck igår så var de smygande och låga molnen nästan obehagligt nära idag. Så lågt har jag aldrig sett dem här omkring förut.

Jag ville bra gärna säga att det var dimma, men den var på tok för tät och rörde sig som moln. Tystnaden och stillheten var kompakt. Inte ens skidåkaren ute på sjön hördes och där man i vanliga fall ser rad efter rad av granar bakom den lilla ön fanns bara de blåa slöjorna.

Egentligen hade det varit skönt om det hade gått att vara kvar i den där stillheten mycket längre än i den ynkliga lilla stund det tar innan det blir helt mörkt. Men det river i mig av otålighet och jag måste gå igen. Stillheten får vara stilla ifred, jag har redan lämnat den.

I stilla snö

Morgonen var stilla och tyst. Sådär tyst att det brusar i öronen. Märkligt att snön kan dämpa långväga ljud så otroligt bra och att det ändå finns så många andra ljud som man vanligtvis inte tänker på något speciellt, förutom när man inte hör dem längre…

Molnen hängde fortfarande ganska lågt, men man kunde ändå ana att det var på väg att spricka upp.

Jag passade på att stå stilla en lång stund och lyssna på tystnaden. Inga plogbilar, inga timmerbilar, inga motorsågar och inte ens några ljud från slalombacken. Den är en galen värld på många vis och ljuden från den kastar sig ohämmat ut långt, långt bort så vissa dagar önskar jag faktiskt att jag kunde skruva ner volymen drastiskt från den. Eller flytta norrut. Lååååångt norrut. Om jag inte hade varit ganska så rädd för mörkret om vintrarna så hade jag flyttat för längesedan. Men jag tror att det är lite för mörkt lite för länge för att jag skulle orka med. Det är mörkt nog här om vintrarna, tycker jag, men här går ju solen åtminstone upp en liten stund till skillnad mot hur det är längre norrut.

Jag har börjat älska vintern och snön mer och mer (till min stora häpnad) och när den väl har ramlat ner och de där klara och kalla dagarna kommer, med gnistrande solsken och lätt snö som når upp till knäna när man pulsar iväg blir jag väldigt mycket gladare än över mycket annat.

Än är det inte så mycket snö, men nära tre decimeter verkar det ha kommit, även om det är svårt att säga när den gärna driver omkring och är mycket djupare på vissa ställen och nästan löjligt lite på andra. Just här nådde det till halva min vad och medan jag fiskade upp kameran ur ryggsäcken stod Vidar och såg ut som att han funderade över vad det var för fylletratt som vinglat före oss på “vägen”. Sedan bestämde han sig för att det var bäst att ignorera alltihop och ägna sig åt lite vanlig, hederlig tuggning av boll. Förutom att äta snö då, vilket ironiskt nog gör våra promenader till meningslösa turer när det kommer till vissa nödvändigheter. Mängden snö som vovven lyckas att få i sig gör att han blir otroligt kissnödig bara någon timme efter att vi kommit in och är jag inte snabb nog att reagera på, eller höra, hans försynta lilla pip så sker det ganska snart en olycka.

Jag har alltid förundrats över storleken på hans blåsa. Den kan uppenbarligen bli gigantisk!

Något som inte hunnit bli gigantiskt än är de här granarna. Men efter att jag har knatat förbi dem så många gånger vid det här laget har jag lite börjat tycka om dem mer och mer. Jag som trodde att jag bara tyckte om stora träd. Men de här får mig att längta efter fjällen, de snötyngda granarna där och vidderna som brer ut sig när man når över gränsen dit där granarna inte längre växer och de små vridna fjällbjörkarna tar över.

Jag tror faktiskt att min längtan till fjällen drog igång fullt ut när jag körde hem i skymningen. Temperaturen sjönk i takt med solen och i ett stråk av dimma störtdök den från sex minus till tolv minus på bara hundra meter. Färgerna, dimman och ljuset trollband mig. För att inte köra av vägen i mitt försök att se allt på en gång stannade jag en stund vid kanten av vägen.

Ibland måste jag bara få känna allting genom varje por i kroppen och även om jag flyktigt nuddar vid tanken att ta upp kameran så måste jag låta bli. Det är i sekunderna allting finns, i dimmans rörelse över ängen, de lätta färgerna och den tilltagande skymningen över skogsranden. Det kan ingen kamera i världen fånga.

Kvällen bjöd mig på mer längtan till fjällen. Snön fick äntligen den där sträva känslan under fötterna och det speciella ljudet som uppstår när det är mer än tio grader kallt.

Nu är det närmare sjutton grader och jag är så glad över att värmen i huset fungerar som den ska i år. Förra året kom en kompis släpandes med ett extra element åt mig eftersom jag inte fick upp värmen till mer än fjorton grader.

Men nu är det fixat! Det är så underbart skönt att inte ens behöva fårskinnstofflor eller att ständigt fylla på fotogenlampan för att få lite extra värme. Inte behöver jag dubbla duntäcken heller. Så lätt livet blir när man inte behöver frysa…

Mera snö!

Det var en såndär konstig stämning i luften igår, även mitt på dagen kändes det som skymning och jag fick inte riktigt fart under fötterna. Fast sedan var det bara skönt att vara inne och spekulera i hur mycket snö det egentligen skulle tänkas komma i det annalkande ovädret.

Det är alltid obehagligt när det kommer mycket på en gång, om det blåser och många är ute och stressar omkring på vägarna på samma gång.

Själv minns jag med typisk lycka när jag jobbade nätter och körde på oplogade vägar där bara snöpinnarna visade var vägen tog vägen, medan kollegan bredvid inte var riktigt lika lycklig. Fast det var ändå alltid jag som fick köra om det var dåligt väglag. Å andra sidan minns jag även mindre trevliga tillfällen då det varit betydligt besvärligare att både hålla sig kvar på vägen och hålla bilen i rätt riktning. Då har inte ens jag varit särskilt lycklig. Men rädd är jag sällan.

Det började snöa redan i morse och har snöat oavbrutet sedan dess. Det är något visst ändå, när man inser att det kommer att hålla på och hålla på och hålla på…

Vidar blev tokglad och ville gärna sätta iväg i rusningar där han kör ner nosen i snön ända tills han nyser ljudligt och måste sprinta åt andra hållet istället. Den hunden växer nog aldrig upp…

Då hade det ännu inte hunnit komma så mycket snö och det var lätt att gå. Snöflingorna dansade i luften och det var närapå hypnotiskt att bara stå och titta på.

I morgon blir det mycket att skotta, även om jag har fin hjälp av mina supersnälla grannar så hinner det nog ändå att bli en del till i natt. Plus en plogvall till, gissar jag. De stackars snöröjarna jobbar för fullt för att röja vägarna nu, men det är ett så otacksamt jobb när det knappt syns ett par timmar senare…

Jag kan inte skryta med någon längre tids utevistelse idag. Det var snorhalt ikväll, till och med Vidar ramlade, och det kändes som att vinden ökade i styrka. Så nu hoppas jag på att det blir gnistrande härliga vinterdagar efter att snön har fallit klart. Det som jag har längtat efter sedan förra året då vintern var alldeles fantastisk.

Det kommer att bli magiskt…

En magisk dag

Det var nästan att jag blev lite stressad när jag insåg att det var soligt idag med. Jag hade inte räknat med det och fick bråttom att komma ut innan det eventuellt blev molnigt igen. Det kan ju växla så fort!

Jag slog av på takten efter ett par kilometer då det började snöa. Små, små flingor dalade sakta ner och jag tänkte att det var helt kört och förberedde mig på att kisa och torka kittlande iskristaller ur ansiktet resten av promenaden.

Så blev det inte. Istället bröt solen igenom och allt blev sådär Disney-vackert där snöflingorna nästan faller i slowmotion. Det syns inte jättetydligt på bilden, men de små vita kornen är snöflingor. Jag kände mig ganska frustrerad över att inte kunna fånga det bättre, men så är det ibland.

Jag fick inte heller tillfälle att föreviga hur Vidar plötsligt åkte kana på rumpan nedför en backe med bara is på. Däremot tog jag mig friheten att gapskratta både länge och väl. Det såg alldeles för fånigt ut för att kunna låta bli.

Apropå backe så valde jag att gå där det knappt finns något annat än backar och Vidar skuttade fram så fort han orkade både uppför och nedför. Han slocknade som ett ljus när vi väl kom hem igen. Det var tydligen jobbigare än det såg ut att vara.

Det var helt fantastiskt när vi kommit uppför höjden och fick lite utsikt bort över horisonten. Det är så värt allt flåsande och sega ben på vägen upp. Att jag helt valde bort de små gulliga skogsvägarna den här gången gjorde att jag upptäckte platser som kan lämpa sig för att slå upp tältet på och tillbringa en utenatt under stjärnorna vid. Det går att ta sig dit på ett mindre brant ställe, annars finge jag både styrke- och konditionsträna i ett halvår först och det har jag inte lust till.

En annan praktisk sak som jag upptäckte efter att jag vurpade häromdagen är att min ryggsäck, som jag alltid har på mig när jag är ute och går, har en visselpipa vid en av remmarna som man kan knäppa över bröstkorgen. Det är ju toppen! Är det något man kan ledsna snabbt på så är det kanske att ligga och hojta när man behöver hjälp. Nu gäller det bara att komma ihåg det också om det nu skulle hända någon gång. Inte för att det är sådär värst mycket folk som går just där jag går, men om man kan ge en hint om var man befinner sig på ett ungefär med instruktioner via mobilen så är det lättare att bli hittad sedan. Och jo, jag vurpade en gång till idag, men inte lika mycket. Fast såklart på samma håll så min redan ömma axel fick sig ännu en törn. Jag kommer att bli helt sned om jag ska hålla på såhär!

Det är så vackert när man kommer upp på höjderna, men jag vill gärna ännu lite högre upp och hade jag haft möjlighet skulle jag nog bra gärna ha velat klättrat upp i den högsta tallen där på bilden. Vilket påminde mig om när jag var liten och jag och en kompis alltid klättrade upp i var sin rönn. Mamma var livrädd att vi skulle slå oss fördärvade så jag berättade aldrig om de gångerna min kompis ramlade ner. Men det fanns en rosenbuske precis under hennes träd och som dämpade fallet. Fast vi fick ju förstås alltid plocka taggar ur henne en bra stund efteråt… Själv har jag aldrig ramlat ner från ett träd, inte ens som vuxen.

Det är inte bara backarna som lockar mig i just det där området där jag gick idag. Det är en speciell atmosfär där, mossan känns mjukare och grönare, träden är ibland täckta av den och det hänger lavar från vissa lövträd som verkar ha stått där sedan eviga tider.

Nu formar isen om landskapet också och klär in allt den kan i genomskinliga kläder.

Jag satt länge bredvid den här lilla bäcken och lyssnade på ljudet och kände på isen som känns lenare än någonting annat mot bar hud. Det är bara kylan som jagar bort mig, annars hade jag kunnat sitta där en bra stund till.

Det blev en magisk dag ute i kylan. Nya vägar, ny mossa och ny utsikt. Om jag har förstått det hela rätt så är det ett snöoväder på väg in sent på söndag så jag hoppas på ännu en dag med fint isigt väder och kanske inte alltför mycket snö på en gång, även om det vore väldans vackert det också. Då kanske det blir lättare att ta sig fram på vägar där isen gör det halvt omöjligt att gå som det är nu. Men hur det än är så lär man sig att gå även där det är besvärligt, och jag är inte en person som bara ger upp. Jag tar ett steg i taget och ramlar jag så har jag ju upptäckt en räddare i nöden. Lite som E.T som ringer efter hjälp. Fast jag har inte lika långt hem…

Uppfylld av ljuset

Fukten i luften gjorde att det värkte av kölden i ansiktet idag, trots att de tolv minusgraderna ändrat sig till ynka fyra minus. På marken hade små granar av frost vuxit sig höga över natten och även om kylan var rå och bitter så var det en skön kontrast till det glåmiga och trista som varat nu ett tag.

Världen bestämde sig dessutom för att vara lite extra dramatisk och låta ljuset bryta igenom molnen en kort stund. Jag hade tänkt att försöka fånga rimfrosten på träden, men när solen plötsligt kom fram stod jag bara och njöt. Jag ville nästan inte andas på en stund och bara låta mig fyllas av det där ljuset, låta den senaste tidens bekymmer och oro rinna ut ur min kropp och istället låta allt det rena, vita fylla mig helt och hållet. Jag gick med mycket lättare steg resten av vägen hem. Ibland kommer det vackra ljusglimtar helt utan att man anat någonting och gör allting mjukare för en stund.

Jag fick besök av en fin vän igår. Vi har inte setts på ett tag och det var egentligen meningen att vi bara skulle äta frukost ihop men hon stannade hela dagen och en stund in på kvällen också. Jag tror faktiskt att vi slog rekord i att dricka té och inte förstod jag hur mycket klockan var ens när solen började gå ner.

Jag lät tankarna flyta kring det vi pratat om, kring vintern och när saker och ting blir helt annorlunda än man tänkt sig. Att slå av på takten när det är vinter, pyssla lite med sånt som bara legat som idéer under lång tid och om sådant man faktiskt kan göra någonting åt medan resten av världen tycks storma som mest omkring en.

Så ikväll har jag pysslat med att skarva sladdar, hitta lösningar på andra saker som behöver ses över i hemmet och sökt efter den billigaste billyktan jag kan hitta. Alternativt kan jag försöka putsa upp glaset med tandkräm, tyckte nissen på besiktningen. Jag gnodde litegrann med en trasa och en generös klick tandkräm med slipeffekt, men insåg snabbt att det måste till någon som tycker att det är fantastiskt roligt att gno både länge och väl på samma fläck… Vi får se om jag lyckas med att inte gå vilse i djungeln av lyktglas eller om jag kommer på en snilleblixt hur jag ska kunna putsa upp glaset på något annat sätt. För sådär kan det inte vara. Det räcker med att gå promenader utan lampa, men köra bil utan lyktor är desto besvärligare. Den senaste tiden har jag kört betydligt försiktigare i mörker än jag brukar göra. Det är mycket vilt här omkring och jag har planer på att inte ha någon större närkontakt med dem så länge jag kan undvika det.

Månen gömmer sig fortfarande bakom det tjocka molntäcket, men ikväll fanns det en stilla tystnad bland träden, lugn och ro och en skällande hund på långt avstånd. Ljudet bars fram över den frusna sjön, som inte sjöng det minsta lilla medan vi gick förbi.

Medan jag håller högre takt än vanligt för att hålla värmen i den sjunkande temperaturen stannar tankarna upp kring det som hänt de senaste dagarna. Det kommer att bli bra, allt blir bra till slut och är det inte bra så är det inte slut. Under tiden knatar jag på dit stigarna leder, så länge de finns så kan det inte bli fel. Snart, snart ska jag sätta igång med planerna inför våren. Det blir spännande! Jag har en massa idéer som jag vill förverkliga, men sedan får vi se vad som är rimligt också. Många gånger bär det iväg hej vilt med mig så jag får prata stort allvar med mig själv. En sak i taget…. Det får vara vinter ett tag till och jag nästan hoppar av iver inför mitt vinteräventyr som jag ser så mycket fram emot. Det blir en ordentlig kick off inför våren och nya äventyr! Mer än så säger jag inte än. Det borde inte finnas några hinder, men jag vågar inte riktigt tro att det sker förrän jag står där och det faktiskt är på riktigt. Då kommer det nog att komma ett sånt där vårskrik som Ronja Rövardotter måste få skrika när vintern rinner ur henne, men som jag måste göra någon gång då och då när allt bara är sådär fantastiskt vackert. Fast Vidar börjar alltid yla så då kommer jag förstås av mig.

Märklig gråhet

Det blev en besvikelse att snubbla ut i den tidiga morgonen och upptäcka att de tio minusgraderna hade växlat till någonstans runt nollan, totalt och tjockt molntäcke och ett tunt, fjunigt snötäcke över marken. Vidar förstod inte alls vad jag höll på med när jag drog morgonrocken omkring mig och satte ner fötterna barfota i vandringskängorna vid den tiden, men han tycker alltid att äventyr är lika spännande oavsett tid på dygnet så han skuttade glatt med.

Lika trött som när klockan ringde gosade jag strax ner mig i sängen igen och somnade om. Djuren somnade de också och sov fortfarande när jag gick upp nästa gång.

Det var som att solen inte riktigt ville gå upp idag. Allting blev kvar i en gråhet som alltid försätter mig i en mjuk känsla av att det är nu jag borde gå ut. Så när vi väl kom iväg, bra mycket senare än vanligt, drog det i mig efter att få gå helt planlöst. Stillheten och tystnaden bröts knappt av minsta lilla ljud. Allting var dämpat, ingen motorsåg hördes, vilket varit mer än vanligt nu efter stormen Alfrida, och jag tyckte knappt att jag ens hörde vingslagen från domherrarna som virvlade omkring i en av enarna vi passerade.

Jag tog inte många bilder alls idag. Det är för dåligt ljus, alldeles för platt, stilla och trist för att jag ens ska vilja pröva. Men när jag tittade på de få som jag ändå tagit frustade jag till av skratt. Det är som att till och med mina bilder pratar sitt eget språk. “The road goes ever on and on” trallade det plötsligt i mitt huvud medan jag fantiserade om att en gråklädd man med vitt skägg och toppig hatt långsamt ridit i förväg.

De flesta bilderna visar nämligen en lång, lång väg oavsett när under promenaden som jag tagit den.

De fortsätter in i oändligheten och jag är glad för det på något sätt. Det innebär att jag inte behöver stanna upp än på länge och så länge vägarna är sådär breda och fina är det ju inga bekymmer.

Fast det är väldigt halt på sina ställen och jag fick praktisera ju-jutsuns fallteknik fullt ut idag. Det var nästan skrattretande mycket ett skolboksexempel när jag väl insåg att jag inte hade en chans att återfå balansen och föll mjukt enligt konstens alla regler. Det enda jag kunde önskat mig var dojons mjuka matta att skona höftkulan med. Inte hade jag särskilt bråttom upp heller, när jag ändå inte hade någon motståndare att fightas med kunde jag ju lugnt ligga kvar en stund till. Nytt perspektiv på tillvaron kan alltid liva upp en aning.

Även om vägarna ser evighetslånga ut så blev det bara en mil som vi gick till slut. Bilderna blev urtrista med märkliga färger och matt snö, men det måste väl få vara så också ibland även om det är hemskt frustrerande och en aning pinsamt. Fast det är kanske någon slags vila i det med. För min del är det nog en längtan efter det som är längre bort, det som kommer att komma och nya äventyr. Fästa blicken långt bort i fjärran och släppa det som jag ändå inte kan göra något åt.

Nu drömmer jag om vidderna, knivskarp sol över ett snötäckt landskap. Oändlighet. Snörök i vinden och enbart små förkrympta fjällbjörkar som stretar upp ur snön här och där. Det blir fint. Om ett litet tag kanske drömmen blir sann.