Dofterna

När jag hade flyttat tillbaka hit efter mina år i Skåne gick jag på lite kortare promenader i början. Jag har bott i närheten förut men kände inte till det så bra just här. Ändå kändes det direkt som att jag var mer hemma än jag någonsin varit förut. Jag mindes dofterna nere vid sjön och vet att jag för första gången ställde mig frågan om alla insjöar, förutom Vänern och Vättern, doftar sådär. Dofter som man kanske måste vara uppvuxen med för att uppskatta, men som jag hungrigt sög i mig genom varje por av min kropp och själ i en berusad lycka. I Skåne brukade jag säga att jag fick doftabstinens ibland och ordnade med doftande bad, doftljus och eteriska oljor och rökelse i en enda stor kompott. Inte förstod jag att det var dofterna från naturen här omkring som jag saknade.

Dessutom gick jag i ett halvårs tid omkring med ståpäls på kroppen. Inte bara armarna utan faktiskt även på benen bara av den enkla anledningen att jag var så lycklig över den vackra naturen. Det blev ganska smärtsamt ibland när tuppskinnet skavde mot byxorna när jag gick så när det väl lugnade ner sig var jag egentligen ganska nöjd.

Den där känslan kom tillbaka till mig ikväll på den sista promenaden. Då var luften fylld av dofter efter regnet, försommarvarma, mjuka och vänliga dofter. Den knastrande känslan var borta och till och med färgerna kändes intensivare. Jag bor på precis rätt ställe där det är så vackert att jag blir avundsjuk på mig själv.

Det enda jag önskar är att jag kunde fånga det med min kamera. Fånga ljuden, luften, känslan av de varmare stråken av luft mot huden och de små pustarna av söt blomdoft som virvlar förbi och porlandet från någon av alla bäckar som jag passerar. Det är ju förstås omöjligt, men något litet kanske går att ana sig till genom mina bilder. Hoppas jag i alla fall.

Körsbärsträden har slagit ut och här är det som i Körsbärsdalen i Bröderna Lejonhjärta. Grannarna har flera stora körsbärsträd på sin tomt och varje år fylls luften av skyar av vita blomblad. Det är som att vara i en saga där också!

Helt beroende på från vilket håll man tittar faller ljuset annorlunda och ger nya nyanser åt samma träds blommor. Jag ser förmodligen knasig ut när jag rantar runt och bara tittar och tittar och tittar, men det är omöjligt att låta bli…

Samma träd, samma dag och tidpunkt men ändå en oändlig variation av färger och ljus.

Just nu letar sig stråk av blomdoft in genom mina öppna fönster. Koltrasten har slutat sjunga för natten och det är för mörkt för att se om älgarna betar på ängen utanför ikväll igen. Det är dags att gå och lägga sig.

Advertisements

Virvelvindar

Det skulle bli åska idag, det menade både väderleksrapporten och mina vänner, och när molnen började torna upp sig och ytterdörren for igen med en smäll trots befintlig dörrstopp trodde jag faktiskt ett tag att det skulle börja mullra lite på avstånd i alla fall.

Det gjorde det inte. En liten stund föll det några droppar regn som var tillräckligt att dansa i men som knappt vätte kläderna på kroppen.

Det enda som varit påtagligt annars är vinden och den allt mer knastriga värmen. Men tydligen ska det gå över snart igen. Lite mer sansade vårtemperaturer kanske inte vore så dumt ändå. Så att man hinner med…

Min rastlöshet höll på att riva mig i bitar idag och Vidar och jag gick ut på gräsmattan en stund, trots både värme, vind och pollen. Efter en liten stund räddades vi av grannarna. Jag fick glass och saft och en fin sittplats i skuggan under körsbärsträden och Vidar fick en rejäl utmaning då han hoppade i ån efter en av vattenvirvlarna. I hans ögon såg det säkert ut som en pinne och han blev rejält överraskad av hur strömt det var. Jag fick hjärtat i halsgropen både en och två gånger, men blev bara mer och mer stolt över hur mycket han vågade och klarade av. Vilken hund det där är!

Sedan måste jag förstås beundra grannarnas tålamod också. De fick saften utspilld, en och annan lerig tass som smutsade ner dem och en otrolig mängd blöt päls överallt var han for fram och var han ruskade sig. Jag har tur som har fått två så fina vänner! När jag själv nästan blir tokig på den där vita virvelvinden så skrattar de bara och menar att det är helt okej att han härjar som han gör. Jag tycker nog förstås att det är ganska skönt att ån rinner vid deras tomt och inte min!

Häggen då, som jag skulle gå till idag… Jo, jag tittade både länge och väl efter den och bestämde mig för att vänta en stund till, vände mig om och gick hem. Fast på kvällen mindes jag plötsligt att det finns en på närmre håll. När vinden återigen mojnat gick jag dit.

Pärlor på rad. Vackrare än något smycke och med en ljuvlig doft i skymningen. Jag förlorar mig i minnen och låter dem flöda fritt ett tag. Den där doften från en ynka liten kvist när den fyller ett helt hem…

Jag får nog allt ta och gå till den andra häggen också. Släppa fram all den där glädjen och hjärtats små viskningar utan att låtsas som att jag inte längre kan höra dem. Små viskningar av pärlor på rad och ljuvligaste doften i vinden.

Var är pausknappen?

Det går så ruskigt fort nu. Lite som att tiden skruvat upp sig och rusar på lite extra och jag vet att jag alltid brukar ryckas med i någon slags underlig stress över att jag inte ska hinna med den här våren. Den kanske går över mellan två av mina nysningar och då blundade jag ju…

Lite det var det nog som drabbade mig när jag stod och betraktade solnedgången från en kulle förut ikväll för när jag vände mig om och skulle fortsätta att gå upptäckte jag att häggen var på väg att slå ut. Det var som att jag inte riktigt kunde ta mig för att gå fram till den. Som att om jag inte tittade på den så var det inte heller sant.

När jag passerat den, fortfarande utan att ha tittat fler gånger, började jag fundera över vad det var som gjorde att jag inte klarade av att se den. Kameran hade jag omsorgsfullt stoppat ner i väskan och jag tänkte inte ens göra en ansats att försöka ta fram den. Nope, det bara gick inte. Istället vände jag blicken ner mot marken och gladdes åt violerna som nickade lite åt mig i vinden.

Jag misstänker att det var förnekelse i sin starkaste betydelse. I mitt huvud var det inte alls längesedan det var vinter, all snön har inte smält bort i skidbacken än, och nu blommar häggen! Nää, där gick gränsen tydligen. Jag behöver ett par nysningar till för att hinna vänja mig vid tanken.

Vidar har inga som helst problem med att våren har skruvat upp sig i en egen hastighet utan fortsätter att vara lika glad som vanligt. Det enda som bekymrar honom är när det snöar blötsnö på tvären och man ingenting ser vare sig med eller utan pannlampa. Då tycker till och med han att nog får vara nog.

Annars tror jag förstås inte att jag är ensam om att tycka att det går lite för fort just nu. Eller att det blir ljust så länge och så mycket. Lika förunderligt varje år.

Älskade träd som har knäppt och smällt i kylan, burit tung, tung snö och ibland har knäckts av tyngden exploderar nu av livskraft och styrka och gör världen alldeles mjuk av varmaste gyllengrönt. Jag tror att jag är kär. I den här årstiden också.

Till och med tallarna ser mjuka ut. De som så bistert har vakat längs med strandkanten hela vintern.

I morgon får jag nog ta och gå tillbaka till häggen och bara vara där en stund. Förhoppningsvis blommar den inte över mellan vare sig min första, andra eller tredje nysning.

Hoppas att din vår inte har skruvat upp sig lika snabbt som min och att din enda frustration över pollenexplosionen är att bilen blir gul!

Ljusets magi

Det där ljuset. Det som känns helt orimligt och som är som taget direkt från filmen Legenden (Legend 1985, regisserad av Ridley Scott) en film som jag har älskat sedan första gången jag såg den. Vilken saga!

Den sagan har allt. Magi, mystik och en lagom dos av otäckheter. I mina bilder virvlar varken såpbubblor eller några féer som kan förvandla sig till små lysande bollar, men gott om insekter är det! De fladdrade och for så att jag förundrades över att det inte hördes så mycket mer. Ungefär som när bina surrar så högt att man blir helt yr när man står under en blommande sälg. Det är kanske gott om humlor och getingar där också, jag vågar faktiskt inte titta uppåt för det snurrar på tok för mycket i huvudet då.

Den här plötsliga värmen som rullat in har gjort mig lite seg och trött. Inte vill jag att Vidar ska bli överhettad heller så för hans del blir det att göra av med överskottsenergin i sjön om kvällarna. För det mesta är vi själva men ikväll var det rena trängseln. Då kom det både två unga flickor och en äldre man. Haha, jag är bortskämd med utrymme!

Mannen parkerade sin cykel vid bänken, tog fram sin kikare, kaffetermos och smörgåspaket. Han visste vem jag var, sa han, för han har sett mig flera gånger med hunden.

Det känns tryggt och fint. Många här ute tycks veta vem jag är, eller så känner de i alla fall igen mig. Om något skulle hända medan jag befinner mig längs med någon av vägarna så är jag nästan hundra procent säker på att jag snabbt skulle få hjälp. De vet ju vem jag är; hon med den vita hunden…

Vi pratade lite mer, jag och mannen, medan han åt sin matsäck och Vidar passade på att blöta ner honom rejält med sin drypande päls. Han älskar alla människor och är helt övertygad om att det bästa sättet att bevisa det på är att trycka sig mot dem med hela sin tyngd. Jag är å andra sidan alltid lika rädd att han ska välta dem.

Det har äntligen blivit lite strand vid badplatsen nu. Länge, länge fanns det inte ens den minsta lilla strandremsa att gå på och det kommer säkert att ta ännu en stund till innan det har torkat upp så pass mycket att det går att ligga där utan att bli dyngsur.

Jag tror att jag var nöjd mycket tidigare än vad Vidar var, men så småningom larvade vi hemåt igen. Jag, fylld av tankar kring hur en saga kan berättas och många av replikerna for genom mitt huvud alltmedan jag nynnade på en av sångerna, och Vidar var som vanligt mest upptagen av hur han på bästa sätt skulle få med sig sin älskade boll hem.

Styrkorna i livet

I stunder av tvivel är det vännerna som plockar upp en och vänder en på rätt köl igen så att man kan segla vidare. När misströstan smyger i hörnen och olycksfåglarna kraxar vilt utanför fönstren är det vännernas ord som värmer och jagar allt ont på flykt.

“Är det någon som kan göra det så är det du.”

Den meningen har ersatt det mantra som jag haft sedan jag var liten när jag stött på svårigheter. Mantrat är en variant från sagan om det blå loket där det lilla loket glatt puffar ut att det tror att det kan i sann ångloksrytm. Själv säger jag helt enkelt att jag vet att jag kan. Så många gånger det behövs och i den rytm som behövs. Något annat alternativ finns inte. Jag vet att jag kan. Jag vet att jag kan. Jag vet att jag kan.

Men det känns ändå extra fint att få höra det från dem som står en närmast, att det finns fler som stöttar och tror på en när man själv har förlorat rytmen och gått misströstan och tvivlet till mötes. “Är det någon som kan göra det så är det du.”

Jag är otroligt lyckligt lottad som har så många härliga människor runt omkring mig och med deras hjälp och stöttning så vet jag faktiskt att jag kan. Det känns så bra att få höra att bilderna i bloggen är fina eller att det jag skrivit berört eller varit fint. Det lyfter mig otroligt mycket och är även det en vindpuff i mitt segel för att ta mig till mitt mål. Tack!

Just nu är jag besegrad av något så enkelt och så litet som pollen. Istället för att förbereda mig och packa inför de första äventyren med min lilla blå sparkcykel går jag långsamma promenader mellan nysningar och hosta och gömmer mig inomhus så gott det går. Jag är inte så bra på att vara inomhus så det är en utmaning, men jag väljer tidpunkter som känns lättare. Om kvällarna när vinden mojnat och daggen börjar falla känns det lite enklare så då passar vi på, jag och Vidar.

Det är så skönt när vinden mojnat och det skarpa solljuset blir mildare och ger mjukare färger åt världen.

Dofterna förändras och i de kyligare stråken av luft vid vattnet vaknar ungdomsminnen till liv. Skolavslutningar, sena kvällar och berusande förälskelser lika intensiva som doften av hägg och syrén.

Det enda jag verkligen inte klarar att säga nej till är ridning och gos med de andra djuren på gården. Det är värt vartenda hostning. Är det någonting jag inte skulle kunna leva utan så är det djur. Det måste förstås inte vara egna. Fåren är inte mina, men jag har lov att vara där hos dem ändå. Ännu ett privilegium!

Just den där tackan är lite extra nyfiken och kommer nästan ända fram för att bli klappad. Lammen börjar bli stora redan och baggen är helt underbar. Han älskar att bli kliad och suckar djupt av välbehag om man kommer åt ett särskilt bra ställe.

Om några dagar ska det regna. Det blir fint. Färre pollen i luften och förhoppningsvis kommer vi ut på cykeläventyr. Jag vet att jag kan!

Vattenlek

Det blir så konstigt på våren. Varenda vår. Vädet slår om från minusgrader på nätterna till plötsliga tjugo grader om dagarna och sedan tillbaka till sju grader varmt och spöregn. Jag blir totalt förvirrad och rotar och rotar bland mina kläder och går fram och tillbaka mellan garderoben och termometern. Som att det skulle hjälpa. Till slut tar jag på mig lite fler lager av kläder än jag tror att jag behöver så att jag kan ta av mig utan att göra folk jag möter alldeles förargade. Fast idag blev hunden också less på värmen och travade bredvid mig med tungan hängandes längre ut än vanligt.

Därför gick vi till sjön en stund på eftermiddagen. Inte till stranden, folk har börjat hitta tillbaka dit nu efter att ha övergett den under större delen av vintern, utan till en liten plätt där det är någorlunda enkelt att komma upp och ner utan att slå halvt ihjäl sig på kuppen.

När Vidar var valp råkade han hoppa rakt ut i en sjö där han inte bottnade och sedan dess har han varit livrädd för vatten. I somras hade vi besök av två andra hundar som inte alls var rädda för vatten, tvärtom så var det nästan svårt att gå förbi ett vattendrag utan att de plumsade i och simmade av hjärtans lust. Det var väldigt bra terapi för Vidar att se deras glädje och oräddhet. Efter några veckor gjorde han ett försiktigt försök att gå ut lite djupare än till anklarna och tidigare i våras blev jag riktigt förvånad då han med ryggen krökt uppåt så mycket han kunde för att undvika att bli blöt om magen skuttade efter en pinne som jag slängt ut i sjön. Han tog till och med några simtag efter att den första stressen över att sjunka ner hade lagt sig. Det var nästan komiskt att se ansiktsuttrycket på honom när han till slut kom på hur han skulle göra. En riktig aha-upplevelse for genom den lilla hunden och jag kunde inte låta bli att skratta både av lättnad och över att han såg så dum ut.

Nu har han ungefär lika bra minne som jag, lite av en guldfisk emellanåt, så när han skuttade efter pinnen idag tog det ungefär tio gånger innan han slutade kämpa för att komma upp och gå på vattenytan och började simma istället, men därefter gick det galant och han ville absolut fortsätta i en evighet till.

Det tyckte inte jag var en lika bra idé och eftersom jag är lite hönsig ibland blev jag rädd att han skulle bli helt genomfrusen så efter att ha varit i en ganska god stund joggade vi hemåt istället och gjorde lite trickövning hemma på gräsmattan medan han torkade någorlunda i alla fall.

För min del är jag väldigt glad över att rädslan tycks försvinna helt och hållet. Det innebär att vi kan leka och träna på ett helt nytt sätt. Tänk att jogga en bit ihop, simma tillsammans och sedan jogga hem. Helt underbart! Jag ser fram emot det så mycket att jag har svårt att vänta på att vattnet ska bli tillräckligt varmt för mig också att simma i. Men är man bara tillräckligt svettig så går det kanske ändå.

Min personliga drog

Det finns ingenting som kan mäta sig med en ridtur ute i skogen. Ingenting.

När jag tog fram ridhjälmen idag konstaterade jag förundrat att den var väldigt repig. Det kändes en aning märkligt eftersom jag är noga med att den inte ska utsättas för stötar eller ligga och skava mot någonting. Det tog en stund innan jag kom på att det förmodligen beror på alla off-road-turer och låga grenar över skogsvägarna som den har utsatts för. I vintras, till exempel, böjde jag mig bara ner så långt jag kunde mot hästen och njöt av den vilda galoppen medan snötyngda grenar skjöts iväg som strängen på en pilbåge när vi stötte till dem och snön for som en glittrande kaskad i den bleka vintersolens ljus. En underbar ridtur som i och för sig slutade med att jag var genomblöt då snön även rasade ner på benen och i sadeln. Det gjorde ingenting. Det enda som är en aning vanskligt är att hålla reda på knäna så att de inte blir kvar mot någon trädstam någonstans. Fast då lär man sig i och för sig att styra undan ordentligt efter ett par törnar med ömmande och färggranna knäskålar som resultat.

Den enda gången jag upplever total sinnesfrid är när jag sitter till häst. Det gör mig lika förundrad varje gång att det fungerar så, men det händer någonting så fort jag kommit upp i sadeln. Det knarrande ljudet, rytmen och värmen från hästen är som en drog för mig. Fast utan baksmälla.

Idag hände dock någonting väldigt speciellt. Jag fick en ordentlig studie i tölt, eller i alla fall hastigheten. Att hästen som jag får lov att rida har en grymt snabb galopp vet jag om och uppskattar, men idag visade han att hans tölt är minst lika snabb. Jag har aldrig töltat så snabbt i hela mitt liv! Det gick rasande fort och en liten stund hann jag fundera över om jag överhuvudtaget skulle kunna få stopp på honom.

Det gick. Samtidigt som farten avtog och det kändes tryggt fylldes jag av en enda tanke: Igen!! Det här var alldeles för häftigt för att inte få upplevas en gång till!!

För bådas vår skull var resten av ridturen mer samlad och kontrollerad, men den där känslan jag fick då hans ben virvlade fram i den superhärliga hastigheten kommer jag att bära med mig länge.

Jag är verkligen priviligierad som får lov att hänga med ut på ridturer som dessa och får uppleva både total frid och den något mer kittlande känslan av att inte ha kontroll i virvelvindsfart.

Att sedan släppa hästarna i hagen och bara vara där en stund är balsam för själen även det.

Det är en fantastisk ras, islandshästen, och varenda en jag mött har krupit in i en liten del av hjärtevrån. Starka, kloka och smidiga små djur.