I hjärtat mitt

Med värme och kärlek i rösten brukar mina vänner med jämna mellanrum säga att jag är lite trög, helt utan vetskap om att någon annan just har sagt det. Den här helgen visade de unisont att jag är rätt så trög, eller så blev jag bara så överväldigad av all kärlek jag fick att det var det som till slut fick mig att förstå på riktigt hur lyckligt lottad jag är. Jag hade hummat lite om att det nog kanske var en lite jobbig helg sådär, att jag kanske var lite låg. Så på söndagen droppade de in en efter en och flera som inte kunde komma ringde eller hörde av sig på annat vis och plötsligt vände allt och jag satt och log brett för mig själv. Det var ändå inte alla som var samlade, långt därifrån, men någonstans började tanken på att ha en fest bara för mina fina vänner ta form i mitt huvud. Det skulle vara så fantastiskt roligt att få ge lite tillbaka av allt det som de ger mig. Frågan är bara hur, jag kan ju inte släpa ut allihop ut i skogen, även om det hade varit det mest rätta för mig. Det finns en del genuina betongrosor bland dem och de skulle tycka att det var hemskt obehagligt att vara så långt från civilisationen. Nåja, det får väl bli en nöt att knäcka med tiden. Häftigast vore att göra som Bilbo i Sagan om Ringen och hålla en trädgårdsfest i anslutning till att jag ska gå iväg på min lilla promenad genom Sverige. I så fall ska jag ha lyktor upphängda i ett kalasträd. Det blir bra.

Annars har vädret varit helt underbart perfekt att vara ute i. Stilla och lugnt, dämpade färger och ljud, precis vad som behövs för att stilla ett oroligt sinne. Jag gick ned till vattnet en stund tidigare idag. Det slutade aldrig att vara gryning och under tidig eftermiddag kröp skymningen runt trädtopparna medan ett tunt flor av regndroppar fyllde luften.

Det går lite lättare att andas på sådana där ställen, med den mjuka luften och trädens stillhet. När vintern försvann gled hösten tillbaka in i tillvaron igen. Fast nu kommer det kanske inte att bli sådär sprakande, om det inte plötsligt bestämmer sig för att bli frost förstås. Men det kan förhoppningsvis dröja ett tag till, jag är fullt nöjd med att vara i det gråa för ögonblicket.

När så téstunden kom på kvällen och stearinljusen var tända igen bars jag iväg i tankarna på allt vackert som finns runt mig, téet svalnade långsamt medan timmarna for förbi som på ett ögonblick. Jag skulle kunnat stannat där, fortsatt att bara vara och njuta av stunden. Men jag tror förstås att morgondagen bjuder på nya härliga stunder och äventyr alldeles runt hörnet och jag är alldeles för nyfiken på hur det kommer att bli för att vilja stanna tiden.

Även om framtiden är, precis som bilden ovan, en smula oskarp så litar jag fullständigt på att det kommer att bli bra.

Advertisements

Omhöljd av soldis

Fastän att jag inte vill det egentligen så är den här helgen lite extra tunn, skör och höljd i skymning. Varje år. Fastän att flera av mina minnen från tidigare år är fyllda av glädje, som då när jag var utklädd till geting och fick balansera på min jättelika “gadd” när jag skulle sitta ner och den fick mig att komma mer eller mindre helt ur balans när jag skulle dansa för att den var som en stor kudde och så tung att den for ett halvt varv runt kroppen på mig så fort jag rörde mig. Det året var jag inte lika nöjd med min utklädnad som året efter då jag var betydligt lättare klädd (ingen stor kudde som studsade på min rumpa) och jag kunde virvla runt så mycket jag ville i den stora salen i herrgården med månen som lyste med sin magi där utanför. För trots att vi alla hade roligt så fanns det ett allvar ändå i luften. Vi hade tänt stearinljus och skuggorna växte utanför deras fladdrande sken.

Den här helgen har jag inte varit på någon stor herrgård och dansat, men pratat i skenet av stearinljus. Delat gamla minnen och funderat över det som varit.

Trots att det var solsken på morgonen fanns det ändå ett tunt dis kring världen och gjorde att allt kändes som att det var ur fokus. Även de få bilder jag tog verkar ha fått en egen vilja och dammen som jag drogs till ville inte avslöja vad som fanns dolt under ytan.

Jag lät ytan behålla sina hemligheter och tänkte att vissa dagar ska vara som de är och störas så lite som möjligt.

Ljuset bländade mig när jag gick vidare, stjärtmesarna virvlade förbi i en svirrande liten pigg flock och rådjuren stannade kvar så nära att jag kunde se strukturen i deras pälsar. Runt dem fanns inget kvardröjande dis, funderade jag, och lyfte fötterna ännu lite högre i det blöta gräset för att inte snubbla.

Jag brukar inte särskilt ofta känna det som att livet och årstiderna gör särskilt markanta och tvära kast men känslan av att flera händelser lett fram till just nu, just här och är utan återvändo känns lika säkert som att det just bytte månad och vi klev in i vintern. Det måhända vara en disig början, men det kommer nog snart att klarna. Emellanåt är det svårt att se varför saker och ting händer, men när bitarna faller på plats är det som att knutarna inuti löser upp sig. En del saker måste få ske på ett sätt som man själv aldrig skulle ha valt.

Jag står just nu förundrad och tittar på, stigarna har lett in mig på spår jag inte visste fanns men också gett mig svar på sånt som hänt för längesedan. Det är inte jag som styr just nu, men jag litar på att det är helt rätt väg som jag blivit visad. Den är höljd i dunkel utanför stearinljusens fladdrande sken, men jag dansar i dess ljus. Lättare än någonsin förut, omsluten från alla sidor.

Bland stjärnorna

Jag letade efter en måne till mina stjärnor att förhålla sig till

Låta gravitationen bestämma hastighet och takt att vända sig kring

Jag letade vilset, yr av tyngdlöshet och förvirring

Ingenting höll om mig

Där fanns oändligt mörker tills jag till sist insåg;

Mina stjärnor lyste din väg

Där jag letat, sökt, hade gravitationen dragit dig och vände dig kring

Mina stjärnor är nog till oss båda, att hålla om oss

Mer vinter! Fast den har regnat bort nu…

Regnet rullade in under natten men morgonen hade ändå ett hyggligt snötäcke kvar. Fast de senaste dagarnas vinterfröjd kändes ändå lite bortblåst. Nu är det dags för gråväder, tänkte jag och tände stearinljus innan jag knaprade i mig frukosten.

Det är med att ställa om klockan är inte min grej riktigt och jag var ordentligt förvirrad av både den och det frånvarande ljuset en god stund. Det brukar ta lite drygt en vecka för mig att hitta rätt i den nya tiden och om jag missat att ställa om någon klocka så tar det en evighet för mig att räkna ut vilken av dem som går rätt. Sååå frustrerande! Plus att djuren blir lätt irriterade och inte alls har någon förståelse för att mattiderna är förändrade.

I och med det trista vädret tog jag inte med mig kameran ut, men det blev ju några fler då när det var snö kvar så jag tänkte bjuda på dem istället.

När det fortfarande var svampsäsong kände jag mig som att jag gick runt mitt inne i en saga, men det här var också en form av saga som jag inte vet om jag har upplevt förut. Inte så intensivt i alla fall. Det är väldigt speciellt med snö på träd som fortfarande bär löv.

Det är nästan så att jag förväntar mig att den onda isdrottningen i sagan om Narnia ska komma farandes på en släde och fräsa något föraktfullt åt mig innan hon far vidare. Fast av någon anledning har jag krympt henne till ungefär hälften av normal storlek. Hon blir kanske mindre skrämmande så…

Även om regnet drog förbi senare så hängde den där lite trista och slöa känslan i under dagen och jag fastnade mellan témuggen och vackra sommar- och höstbilder. Det är så roligt att se andras bilder på sånt som just de tycker om. Det gör mig varm i hjärtat.

När mörkret föll hade temperaturen stigit så pass mycket att alla mina vinterkläder kändes tramsigt överdrivna, men jag hade ändå på mig alltihop. Det lite trista grå som jag lite surat över under dagen hade förvandlats till en omslutande och ljummen filt som bara var skön att ha runt sig. Det är konstigt det där, så fort det har blivit mörkt har jag inga problem med att gå i allt det trista, jag tycker till och med att det är spännande. Stjärnorna glimrar ovanför huvudet och åkrar och hagar böljar av dis och dimma. Härligare blir det svårt att föreställa sig.

Men nu längtar jag efter mer snö, ny snö och härliga gnistrande dagar, förhoppningsvis redan före jul. Vinterdäcken är dessutom påsatta på bilen så nu kan jag tuffa på som vanligt igen. Fast nu är det ju barmark igen förstås.

Nåja, tålamod är visst en dygd, har jag hört…

Lite lätt insnöad

När jag vaknade på morgonen överraskades jag av att snön fortfarande låg kvar och att det faktiskt hade fallit ännu lite till under natten. Jag fnissade lite åt mig själv när jag plötsligt insåg att jag faktiskt var insnöad. Det var inte plogat, saltar vägarna gör de inte så här långt ut på landet, och även om jag inte skulle vara speciellt rädd för att köra bilen med sommardäcken på så är det både onödigt och smått olagligt så jag log brett åt att jag nu fick finna mig i att bara vara i allt det vackra en hel dag.

Det tog förstås en ganska lång stund innan jag faktiskt kom ut genom ytterdörren. Av någon anledning var det extra härligt att njuta av en lång frukost och se ut över kullen med enarna på, se skiftningarna i ljuset allteftersom solen steg och tänka på drömmen jag hade fram på morgonkvisten. För ett tag sedan skrev jag om att jag brukade öva på att flyga när jag var liten. De ränderna har visst inte gått ur mig för nu drömde jag att jag och en nyfunnen vän var i en trädgård och skulle plocka bigarråer. Eller tja, jag blev väl lite tillsagd att haka på och göra det för att det var bäst så.

Pliktskyldigt plockade jag så många jag kunde ha i händerna, stoppade in dem i munnen och alltmedan jag spottade kärnor så långt jag kunde gick jag runt husknuten och hittade en perfekt uteplats med ett räcke som gick att ta språng ifrån för att kunna flyga riktigt bra. Så det gjorde jag. Skrattade högt av lycka och tyckte att det var bra stolligt att plocka bär när man faktiskt kan göra något så roligt som att flyga istället…

Min lite rebelliska sida fortsatte att regera när jag klev utanför ytterdörren någon timme senare. Istället för att ta mig an snön på trappen och runt bilen klev jag rakt ut och gav mig iväg på äventyr. Tänkte att snön säkert skulle ligga kvar när jag kom hem.

Det gjorde den inte. Jag har världens mest underbara grannar och runt min bil och ännu lite mer var det skottat med deras fina fyrhjuling (som för övrigt är löjligt roligt att sladda runt med) så jag behövde bara sopa av trappen lite lätt, gick in och kände mig lyckligt bortskämd.

Dessutom hade Vidar och jag just gått runt i ett vackert landskap av snö och is, följt spår från olika djur och bara varit precis så fyllda av vintern som vi blivit förra året. Fast jag konstaterade att det är flera veckor tidigare det här året och att det är någon slags absurd kombination av vinter och höst på samma gång.

Träden har inte hunnit fälla sina löv helt och hållet och isen som bildtats av det underkylda regnet tyngde grenar och träd till bristningsgränsen. Flera träd har knäckts av den extra tyngden och det uppstod ett märkligt klirrande ljud när sällsynta vindstötar hjälpte träden att ruska av sig isen. Jag drog upp luvan på jackan när jag passerade under ett av träden som passade på att låta isen regna ner över oss. Vidar sprang i förväg. Det var lite för stora bitar och för tätt för att kännas okej, tyckte han. Jag höll fullkomligt med.

Det som också kändes helt märkligt var att tjurarna var tillbaka i hagen så jag fick vända om och gå en annan, mycket längre, runda än jag planerat. Det gjorde absolut ingenting, jag ville för allt i världen inte missa detta härliga! Men kossor och tjurar brukar inte vara ute i snö och kyla så jag kände mig lite dum som helt kallt räknat med att kunna passera obemärkt genom hagen.

Mitt upp i allt började jag nynna på en sång som jag inte lyssnat på sedan jag var liten och knappt förstod texten. “Did you know that when it snows my eyes become large and the light that you shine can be seen”. Vidar är ett under av tålmodighet i de lägena. Han lägger sig ner och tuggar på sin boll medan han iakttar mig med något resignerat i blicken. Han vet att jag litegrann glömmer bort att hålla reda på honom när jag antingen pratar eller sjunger högt för mig själv eller tar bilder och nu gjorde jag allt på en gång, fylld av någon slags vinteryra där jag inte kunde kontrollera mig alls.

Den lite längre vägen bjuder på en lång och stundtals ganska brant uppförsbacke och det är som att det går en magisk gräns som en rand vid en viss punkt och därefter blir det nästan alltid ett par grader kallare. Det innebär också att det är mer snö och idag var det dubbelt så mycket där uppe på höjden. Mer att pulsa i, men långt ifrån det knädjupa snötäcke som vi tog oss fram igenom i våras. Fast jag skrattade gott åt minnet. Vidar ledsnade ungefär halvvägs på den kilometerlånga vägsträckan vi kommit ut på efter att ha kämpat oss uppför backen i skogen. Han ålade sig fram till mina fötter och åkte snålskjuts på mina hälar för varje steg jag tog. Det gick inte alls fort på det viset och jag hasade utpumpad ner på andra sidan plogvallen när vi väl kom fram.

Idag var det mycket, mycket lättare att ta sig fram. Fast det tog ändå mycket tid eftersom jag var tvungen att stanna så ofta för att ta bilder, andas på snön, känna isen mot min hud, göra snöänglar, pilla ut snö ur skorna och titta på alla gnistrande diamanter som plötsligt glimrade i tusen färger när solen bröt igenom molntäcket i några sekunder. Åååh vad jag hoppas att snön ligger kvar ytterligare någon mer dag! Jag tror att jag har gått och blivit förälskad i vintern.

I kontrast

Det kvillrar i hjärtat. De första stora, blöta flingorna för den här vintern kommer singlande i den mjuka skymningen. Det är svårt att hålla tillbaka ett fniss samtidigt som jag absolut inte vill att det ska bli vinter på riktigt så här tidigt. Men jag ser ändå fram emot mjuka snön och härliga solskensdagar med gnistrande snö och frisk vind med frost i håret.

Det känns nästan absurt att det var så sent som igår som vi gick i solsken och njöt av hur stilla och tyst det var överallt. Domherrar och små stjärtmesar (min absoluta favoritfågel) drog förbi i små fladdrande flockar och jag ville aldrig sluta gå.

Idag påmindes jag om att jag inte skiftat till vinterdäck än när de första lite tyngre vattendropparna började slå mot vindrutan på bilen. Det är något jag vande mig av med att stressa med när jag bodde i Skåne. Där skiftar man inte förrän mycket senare än man måste göra här. Ändå är det inte särskilt långt emellan, egentligen.

Denna natten kanske blir fylld av fluffig snö, men oavsett vilket så tror jag att den kommer att bli bra. Förhoppningsvis blir det en underbart vacker morgon och kanske lite sol över ett vintrigt landskap. Jag längtar!

Överraskad!

Som vanligt tar det ungefär fyra kilometer innan jag kan slå av på tempot och börja ta in var jag är och det som finns runt omkring. Det blåser och jag har packat med mig en mössa bara utifall att det kanske är lite kallare än jag tror.

Den här stigen är full av ljung som trasslar in sig i skosnörena och drar fälleben på en upprepade gånger så det är inte bara för att jag har gått en stund som jag slagit av på tempot. Men det är skönt att hejda sig, att vara inställd på att inte kasta sig framåt men att det kommer att dröja längre tid än vanligt innan vi är hemma igen för det är dags att gå andra vägar, stigar och hjulspår än de invanda.

Jag har en idé om hur vi ska gå. För mig är det inte någon alldeles ny väg, men det är det för Vidar. Inte i början förstås. Han skuttar vant fram genom den trassliga ljungen och vänder sig om med ett lyckligt glitter i ögonen. Det här var precis vad han längtat efter!

Därefter gör jag något helt oplanerat. Istället för att fortsätta längs med stigen som jag valt ut svänger jag tvärt av till höger dit jag aldrig varit förut. I min inre bild av hur det borde se ut tänker jag mig att jag inte kommer att komma särskilt långt innan jag hamnar rakt i sankmarken som jag just passerat genom på en upphöjd skogsväg.

Men den visar sig vara längre än jag räknat med och efter ungefär trehundra meter ger jag upp. Den leder åt helt fel håll och känns mer och mer som en blindväg då den blir sämre och faktiskt möter upp den där sankmarken som jag gissade skulle bre ut sig just där. Jag vill inte gärna gå där på vinst och förlust just idag, men bevarar stället i minnet då det borde vara en perfekt plats att se orrspel till våren. Det var lätt att komma intill utan att behöva vara alltför rädd att trampa ner sig och sikten var relativt fri. I alla fall värt ett försök, enligt mig.

Mitt mål var egentligen att ta mig upp på en av höjderna och njuta av utsikten som jag vet finns där. Självklart ligger det en gård på den vackraste platsen och man ser flera mil därifrån över trädtopparna. Jag hisnar lite varje gång och det där lyckoruset som sprider sig i kroppen är alltid lika härligt. Det är litegrann som att vara i fjällen att se så långt och nu när jag vant mig vid väggarna av gran och tall längs med mina vandringsleder känns det rätt skönt att få kisa ut över oändligheten som kontrast.

Jag har svårt att samla ihop tankarna. De fladdrar mellan Lars Lerin (den lite speciella konstnären som blev folkkär genom dokumentären För dig naken) och hans målningar till musik som jag berörs till tårar av och längtan efter vårvintern då snön förhoppningsvis ligger djup och gnistrande i den allt starkare solen. Minnet av snabb galopp där träden släpper sjok av snö i en fantastisk sagovärld ger mig tuppskinn av lycka över hela kroppen! Jag hoppas att det kommer att bli likadant igen den här vintern. Kanske kommer jag att ha sån tur att jag kan åka lite längdskidor också. Det har jag inte gjort sedan jag var liten.

Sådär fortsätter tankarna att snurra medan vi långsamt tar oss allt högre upp tills vi når gården med den fantastiska utsikten. Det visar sig att det blir en fantastiskt rolig lekstund för Vidar där också. Tre stycken portugisiska vattenhundar möter upp honom och till hans stora lycka är den ena en sexmånaders valp. Han blir alldeles till sig och bjuder in valpen att leka och leka och leka även om den är något skeptisk i början. Jag förundras över hur mitt lilla monster har blivit en så försiktig lekledare på ingen tid alls. Förut har han alltid dundrat på som en tromb. Vi blev kvar där en stund och sög åt oss av den härliga atmosfären.

Lars Lerin hade fallit ur mina snurriga tankar på vägen hem och istället ersatts av tanken att jag borde sluta överraskas av alla till synes slumpartade möten som sker. Plötsligt vandrade jag hemåt fylld av det långa samtal som fyllt mig med ännu mer respekt inför livet och hur det far fram med människor och djur. Samtidigt finns där en ödmjukhet och en vänlighet som nästan sveper omkull mig. Det kommer att bli fler samtal och fler lekstunder för Vidar på den vackert belägna gården framöver. Så roligt!

Jag glömde koppla Vidar när vi passerade nästa gård där jag vet att de har en surpropp till hund. Han låg nog inne och sov idag för det var alldeles stilla och tyst. Det var skönt, jag var så tagen av allt jag lyssnat till att jag nog inte hunnit reagera om han hade kommit springande mot oss.

Mössan som jag packat ner kom väl till pass de sista kilometrarna. Trots att vinden mojnat och solen sken var det kyligt i luften och jag huttrade smått. Istället för att utöka min runda ytterligare kände jag mig plötsligt manad att skynda mig hem innan solen gick ned. Det hade ändå blivit långt fler timmar utomhus än jag räknat med och tröttheten kom över mig lika plötsligt som ett åskoväder kan göra i juli.

Ändå är det här en av anledningarna till varför jag vill gå alla de där milen genom Sverige. Det finns så många fantastiska människor med otroliga levnadsberättelser där man minst anar det. Tänk att få höra några av deras berättelser! Vilken gåva.

Samtidigt lockar ju såklart den fantastiska naturen. Men kombinationen tror jag är oslagbar.

Den här natten kanske jag ligger vaken igen. Sådär vaken som man blir när man har huvudet fullt av alla de senaste dagarnas möten med människor som fyller en till brädden av känslor.