När tigern vässar klorna

Det är inte alltid lugnt och stilla även om man bor på landet en bit ifrån de allra flesta andra. Ibland händer det saker som gör att man får släppa allt annat och ändra sina planer helt. Idag var en sådan dag.

Det är när det händer sådana saker som ger skälvningar i det allra innersta av känslor, som väcker tigern inombords och driver fram krafter som jag trodde för längesedan ebbat ut, som jag märker att det som egentligen berör mig allra mest är att bara man vässar klorna en anings så är det som att så många andra vaknar av ljudet. Vi är många som väver bomull kring det ömma och svåra, fräser varnande mot det som bör hållas på avstånd och föser varsamt det som behöver uppmuntran åt rätt håll. En liten vilsen tigerunge går inte att lämna ensam. Den ska få vad den behöver för att kunna växa tryggt.

Jag är glad att det mitt i all storm och upprördhet finns så många fina människor som inte på något vis är tvungna eller måste finnas där men som ändå väljer att göra det. Det gör mig mjuk inombords igen, tigern bryter sig inte loss och den mullrar bara lite mjukt därinne, som en påminnelse om hur stark den kan bli om det behövs.

Den här dagen blev inte alls som jag tänkt att den skulle bli, men den visade mig att om man börjar vässa klorna så vaknar andra av ljudet. Min tiger mullrar dovt i bröstet och jag lyssnar förundrat. Senast den var vaken var för flera år sedan och jag trodde att den tänkte sova i många år till.

Ikväll kommer jag att lyssna länge på det som varit, det som är och det som kommer att komma. Vissa stigar går inte genom skogen, men genom människors livsväv. Om man hittar rätt och går försiktigt kan förunderliga saker hända. Just nu tassar jag försiktigt. Väntar stilla litegrann. I morgon väntar nya äventyr, men min tiger har inte somnat helt…

Advertisements

Bland svampar och äventyr

Det är som att sommaren dröjer sig kvar lite än och värmen har gjort att det fullständigt exploderat fram svampar överallt. Jag är inte en entusiastisk svampplockare (det är det där med planering igen) men häromdagen bestämde jag mig för att lämna kameran hemma och se om jag kunde bära med mig lite svampar hem i ryggsäcken istället. Det är nästan pinsamt lätt att plocka massor med Karl-Johan-svampar och det följer med andra goda svampar av bara farten. Det allra tråkigaste är förstås att rensa. Men om jag ändå bara vill sitta ute så kan jag lika gärna pyssla med något vettigt på samma gång.

Förra året växte det gula kantareller nästan överallt så jag hade inga större problem med att hitta dem, vilket jag alltid har annars, så i år förväntade jag mig inte att det skulle bli något svampår överhuvudtaget. Men den lilla rundan jag gick resulterade i att jag gång på gång stannade upp och talade om för Vidar att jag nog aldrig sett något så magiskt och vackert. Det är som att kliva rakt in i en saga och jag funderar lite lätt på om det ska dyka upp något väsen av något slag bakom någon mossbelupen stenbumling. När den fixerat mig med blicken kommer den att ställa en omöjlig gåta som jag inte kan lista svaret på och sedan ta mig med på ett hisnande äventyr som jag såklart klarar mig helskinnad ifrån.

Det är kanske lite lockande, det där att gå en aning vilse och hamna i en helt annan värld en stund. Att veta att det är hur säkert som helst att knata uppför den branta åskammen men ändå helt förvirrat stå och betrakta ett stenblock som man tycker sig aldrig har sett förut bara för att inse att man är hundra meter högre upp än det var tänkt.

Jag gillar det där. Att gå på upptäcktsfärd. Om det står ett väsen där och inbjuder till äventyr skulle jag inte tacka nej. Tänk så underbart!

Att gå fram över mossan och rakt in i sagorna. Att se skepnader ta form och närma sig i takt till klingande musik. Att dras med i berusande dans och se lyktor tändas en efter en på en stig som aldrig funnits förut. Att möta hand mot hand och låta hjärtat leda vägen. Dit där ingen stig finns.

Medan jag fantiserar om det där går jag så småningom hemåt, passerar massor med söta svampar och inser att jag aldrig skulle orka varken bära eller rensa alla dem. Men ändå slinker det med några smörsoppar och några bitar bark. Det är omöjligt att inte ta med sig sådana godbitar när man ändå går förbi.

Vem vet, det kanske är så att jag inte ens behöver gå lite vilse i skogen för att möta äventyret? Det kanske är så att det plötsligt knackar på min dörr och vill komma in en stund. Då är det väl bra om man kan bjuda på något fint?

Vad sägs om lite svamp? Eller päronmarmelad, kanske en kopp té och pärlande musik? Det är tid för äventyr och jag tänker inte tveka en sekund.

Älskade

Jag gav bort mitt hjärta, för längesen, i en glödande solnedgång i september. Mina knubbiga barnahänder hade vuxit och fått långa, smala fingrar och jag snubblade ofta på mina fötter som vuxit alldeles för fort. Men när jag stod och blickade ut mot väster och de sista strålarna lekte med kopparfärger i mitt hår visste jag att mitt hjärta för alltid skulle tillhöra september. En sprakande månad av frukt, nötter, svamp och färger som sveper in i en rasande fart och ändå har tid att lämna silver i spindelnäten om mornarna.

Jag gav bort mitt hjärta i september. Lät det bulta mjukt och försiktigt medan timmarna flög förbi och gjorde kvällen sen. Där och då stod jag still i tiden och väntade inte på nästa andetag. Lyssnar på viskningarna i vinden, som smeker ömt mitt hår.

Sedan dess är jag viljelös och förförd, bortom sans och reson. Natten kallar med löften som färgat himlen sprakande och låter månen sprida sitt silverljus över sömniga träd och ljumma sjöar.

Mitt hjärta slår bultande slag i september, till toner av blå musik. Där dansar mina steg bland älvors skira tyg framburna av septembers mjuka röst.

Jag gav bort mitt hjärta i september.

Fnissigt

Jag skulle bara se om jag kunde hala upp mobiltelefonen och kanske få en någorlunda lyckad bild på de vackra blåklockorna som lite myllrade i gräset framför den söta lilla stugan som jag tycker så mycket om. Så jag sa åt Vidar att stanna kvar vid vägkanten. När jag var klar vände jag mig om och förväntade mig halvt om halvt att han skulle ha larvat iväg eftersom jag inte hört hans lite läskiga blandning av slemmigt sugande ljud när han tuggar på bollen, men får fullt upp med att inte brista ut i ett gapskratt istället.

Den lilla hunden hade helt sonika parkerat sig själv i diket och såg ut att vänta på vilken uppvisning som helst eller eventuellt begära tull av förbipasserande bilister.

Väldigt nöjd med sig själv såg det dessutom ut som att han krympt flera storlekar i tvätten. Min lurv hade plötsligt blivit en minihund.

Det finns en viss risk för att jag kommer att älska ihjäl den där hunden. Eller åtminstone att han kommer att bli fläckvis pälslös där jag pussar på honom för mycket.

Bilden på blåklockorna då? Näe, den blev jättedålig. Men det gör ingenting alls faktiskt. Istället för att grunna på den dåliga bilden fnissade jag hela vägen hem med en ytterst nöjd vovve traskandes bredvid mig. Ibland undrar jag om han inte vet precis hur han ska göra för att få mig att skratta.

Risken finns också att vi kommer att leka eremiter inomhus nästan hela helgen. I alla fall om det ska regna och vara så mörkt som det varit idag. Då kommer jag bara att njuta av att hemmet inte är fullt av hantverkare från morgon till kväll, även om de är väldigt trevliga och inte alls svåra att ha och göra med. Det är ändå inte helt lätt när så många ska springa ut och in och komma på olika tider och stanna olika länge på olika dagar. Men det kommer att bli så bra när det är klart!

Hoppas att du får en fin helg!!

Lite för snabbt

Det skiftar nu, inte bara i tanken. Mörkret smyger snabbare på och det bekymmerfria och planlösa strövandet jag hållit mig till ett tag är över för det här året. Även mitt på dagen börjar jag tända belysning för att kunna se bättre och mina tjocka ylletröjor har kommit fram ur garderoben utan att jag ens tänkt på det. Om några dagar är det september och hjärtat jublar.

Även om det blir den regnigaste september sedan någon kan minnas kommer jag att älska den månaden som vanligt. Långsamma soluppgångar, mjukt dagsljus och glödande solnedgångar som färgar hela himlen i de härligaste nyanser av allt det som en fantastisk solnedgång bör ha.

Jag försöker dra ner på tempot i samma takt som naturen saktar in, men det verkar stört omöjligt för tillfället. Andra drar i mig och det är mer eller mindre fullt av hantverkare hemma som skräpar ner värre än både jag och djuren tillsammans. Jag försöker att inte vara i vägen och samtidigt hindra hunden från att bära iväg med bråte, virke och diverse saker och samtidigt bo i mitt hem. Det fungerar sådär. Eller egentligen inte alls. Då är det bra att kunna gå ut och bara vara.

Den invanda rytmen från förra sommaren har långsamt börjat komma tillbaka att försöka pricka in promenader mellan regnskurarna. Ingen reagerar nämnvärt längre när någon utbrister “det regnar”. Plötsligt är det vardag igen, regnet.

Jag har haft tur än så länge och lyckats med att kunna gå då det är uppehåll och lite sol samtidigt som jag sett regnet ösa ner längre bort mot horisonten.

Det är där jag vill vara, på väg med blicken i fjärran och med taktfasta steg. Kanske med ett och annat stopp för att plocka några svampar. Men snart är det kanske så att jag fått ordning på allt och har tillfälle att komma iväg. Eller så blir det som någon sa, att jag väntar för länge och så kommer snön. Det vore så typiskt mig, skrattade jag tillbaka och konstaterade att lite snö inte hindrat mig förut. Det är sånt man får räkna med i det här landet. Eller i alla fall förr, och inte så som det varit nu.

Nåja, även om mitt hem är kaotiskt och promenaderna utan rutin så är jag glad att det äntligen händer något. Om de hinner någorlunda färdigt i morgon, så att det bara är resten kvar, och jag får lov att använda köket så kanske jag till och med gör en äppelpaj. Fast bara kanske. Men det vore fint att välkomna september med det.

På mjukmossan

Efter sommaren går jag trevande på nya stigar, andas skogsluften med en ny girighet och prövar mina fingertoppar mot bark jag aldrig vidrört förut. Lyssnar efter steg på svunna vägar och knackar på för längesedan försvunna ytterdörrar. Går in i torpets enda rum och prövar mina steg mot det som varit golv. Fanns där knastrande eld och barnaskratt, värme och kärlek? Eller var där dystert tung nöd? Jag lyssnar efter det som var, trehundra år tidigare, på förstutrappen i skogens trygga famn.

Jag går på stig mellan myrar och snår, känner mjukmossans fuktiga doft omsluta mig med stadig hand. Den låter mig aldrig falla. När jag behöver den som bäst ger den vila åt min själ.

Jag stannar där, bland tusende vingslag, och älvornas dans om kvällen. Vänder mig nog inte om för att se efter det som inte höll, det som rasat längs med vägen.

Jag stannar här, på mjukmossans golv och vidrör bark med mina händer. Där dofterna dröjer kvar av kärlek, stilla och försiktigt. Där det hårda ännu inte finns och hjärtat kan slå lugnare, helt ogenerat.

Skogens sus viskar om det som varit förr, visar väg där ingen stig är. Bäddar ömt en bädd åt var själ som snubblat för hårt i livet.

Jag lyssnar.

Stilla.

Gränsen är nådd

Det tog lite tid innan jag äntligen fick tummen ur och provade det nya fästingmedlet som jag hittat receptet på på nätet. Det är flera stycken olika eteriska oljor utblandat i vatten och det doftar ganska starkt av det. Katten skrynklade ihop hela sig som ett dragspel och vände på klacken och drog iväg från otyget när han kände doften på min hand. Det bådar ju gott, tänkte jag glatt och sprayade både mig och hunden så att det stod ett moln omkring oss. Vidar ruskade förstås av sig hälften, men jag var nöjd ändå. Fyllde på lite extra för säkerhets skull förstås.

Vi gav oss ut på testrunda och var gör man sånt bäst om inte i högt gräs?

Vidar sprutade av energi och skuttade glatt fram och tillbaka så att gräsfröna stänkte. Suveränt! Sist vi gick där samlade han på sig ett fyrtiotal fästingar, vilket konstigt nog verkar vara standard när vi är ute. Eller om det är så att jag inte hinner med att plocka bort de andra innan de borrat sig fast med sina käkar i hans skinn. Det vet jag ju förstås inte.

Nåja… Väl hemma igen började jag söka igenom hans päls och kom fram till att antalet reducerats med hälften. Ett tjugotal alltså. Om det var en slump eller tecken på att medlet verkade går ju inte att avgöra på ett enda tillfälle så jag hade i bakhuvudet att jag skulle ha lite mer tålamod och prova någon mer gång. Men så gick jag igenom honom lite extra noga, så som jag tagit för vana den här sommaren, och hittade flera som kalasade skamlöst på hans blod. Det, tillsammans med att jag själv haft några stycken på mig den senaste tiden gjorde att jag till slut gav upp och tog fram det vanliga medlet åt honom, det som man droppar i nacken. Nu har jag experimenterat klart med giftfria varianter. Gränsen är nådd och jag orkar inte med att ligga på knä och leta blodsugare i flera timmar varje dag. Det är heller inte värt allt hans kliande och bitande och obehag när jag tar bort de som sitter fast och definitivt inte alla de som han delar med sig av till mig. Nog är nog.

Nu hoppas jag bara på att han inte ska må dåligt av det andra fästingmedlet. Det är som att välja mellan pest eller kolera. Men nu håller jag tummarna för att det ska bli bra till slut. De eteriska oljorna får jag väl använda i tvätten eller något annat onödigt. Det var i alla fall värt ett försök…