När allt lossnar

Morgonen tassade över i förmiddag innan jag hann att blinka. Hörde inte ens när det hände… Efter ett par dagars stillhet och ensidig gräsmattevistelse tog Vidar och jag och begav oss till sjön. Han fullständigt exploderade av uppdämd energi och pep och skakade av entusiasm. Själv var jag lätt morgonsur fortfarande och tinade inte upp förrän jag tagit av mig skorna och gick ut på mattan av barr, lingonris och mossa. När jag böjde mig ner för att ta upp vår gamla pinne, som jag nu har kastat miljontals gånger i vattnet, mötte mig doften av solvarma barr och mognande lingon i en puff av fukten från gårdagens regn. Till och med sjön doftade annorlunda. Vinden mojnade ganska snart och de krusiga vågorna stillade sig. Min sura känsla rann av mig fullständigt och jag skrattade åt mig själv när jag hörde min utomordentligt fåniga röst när jag glatt sa åt Vidar att springa före ut på bryggan.

Den svalare luften och molntäcket var som en påminnelse om hur svenska somrar brukar vara. Jag till och med drog mig för att doppa fötterna i vattnet eftersom jag förväntade mig den isande känslan av kall sjö och fnissade lite mer åt mig själv när jag insåg mitt misstag. Sjön är fortfarande helt ljummen. Varm. Som mjuk sammet mot huden och lenare än den mjukaste päls i världen.

Då och då leker jag med tanken på hur jag skulle reagera om jag skulle förlora något av våra sinnesintryck. Synen, smaken, lukten, hörseln eller känseln. Men varje gång måste jag sluta upp med att följa tanken fullt ut. Att inte kunna se grantopparna mjukt bölja fram mot en disig horisont, att inte höra droppet från grenarna när regnet slutat falla eller storlommens rop över sjön, att inte kunna känna smaken av solvarma hallon som vuxit vilt ute i skogen eller vinden i håret när man står på toppen av en kulle mitt i en värmande skog eller alla dess dofter…. Näää, det går inte. Det var lite en av anledningarna till varför jag fick fullständig panik över de tjutande ljuden i öronen. Smärta kan jag hantera i ganska hög grad, men de där tjuten gjorde mig förlamad, förtvivlad och mer än lovligt stressad. Jag har fortfarande ett svagt brus i bakgrunden någonstans, men lättnaden över att det värsta försvann är obeskrivlig. Jag hoppas verkligen på att det inte blir något konstigt med något annat sinne någon gång i framtiden.

På samma sätt verkar det mesta börja ordna upp sig. Det är som att alla knutar och trassligheter hittar egna vägar att lösa sig. Jag har människor runt omkring mig som lägger ner tid, energi och kraft åt att underlätta vardagen för mig på sätt som jag bara kunnat drömma om. Ger mig guldkant på tillvaron eller ser till att jag kan köra säkert med min bil. Oavsett om det handlar om att komma och hålla mig sällskap en stund, fylla min frys med livsviktiga kakor eller att avbryta sin semester för att komma och baxa ner en duschkabin i källaren så gör det mig lycklig ut i hårtopparna. Bilen var också en sån där gnagande och dov oro som nu plötsligt är borta. Mitt upp i allt har jag också en unik tillgång till att rida tillsammans med härliga människor i en fantastisk natur. Jag blir faktiskt tårögd av allt fint som jag har runt mig och då har jag inte ens tagit upp allt. Jag är oändligt tacksam!!

Det känns som att vägen till mitt äventyr blivit jämnare, stadigare och enklare. Vidar och jag gör väldigt korta träningspass med selen och numera tycker han att den där prylen inte bara går an utan faktiskt är helt okej. Det gör ingenting att det står ett moln av grön fis omkring honom på kvällarna när jag nu äntligen har hittat ett godis som funkar för att ge honom den där lilla extra motivationen. Köttbullar kan man tydligen göra precis vad som helst för att få! Det är så härligt att se hur han numera går fram helt självsäkert och nosar och duttar på selen och helt självmant trär in huvudet där det ska vara. Därefter går han ett par varv i köket, sitter, ligger och vinkar lite åt mig innan vi är klara. Vilken skillnad! Förut stressade han sig igenom allt och joggingturerna var något han fann sig i bara. Nu ser jag en så stor förändring att jag har börjat tro på att jag kan göra selen till en lika rolig grej som att hämta pinnen i vattnet.

Just nu känns det som att allting går helt fantastiskt bra. Då gör det ingenting att katten blev så sur över att kvällsmaten dröjde för länge så att han till slut bestämde sig för att han skulle gå ut på taket för att kunna gapa på mig därifrån eller att hunden tio minuter senare slog sönder en av mina lyktor så att det for glassplitter över hela golvet eftersom han jagade en klarvaken geting på mitt bord i nattens mörker. Jag är mest glad över att bordet höll och att katten inte ramlade ner från taket. Jag är mest glad över allting just nu. Det kommer att bli bra och det kommer att ordna sig. I sinom tid. Jag ska bara öva mig på att vänta en stund till och under tiden drar jag djupa andetag av den mättade skogsluften.

Advertisements

Nattens alla samtal

Den senaste tiden har varit fylld av samtal som varat till långt in på nätterna, när skymningen för länge sedan fallit och en svag aning av annalkande augustimörker har dansat i trädtopparna. De där nätterna har antingen krävt en extra tröja för att det känns onödigt att gå in eller en svag ljuskälla för att ana konturerna av rummet. Gemensamt för dem alla har varit att de löst upp knutar inombords och gjort livet lite lättare att leva. Att få stanna upp och vara i nuet och hitta sig själv i gemensamhet med andra är en gåva som jag bär med mig och värderar högt.

Dagarna har runnit iväg i en värme som få verkar njuta av längre. Den är både intensivare och längre än någon har förväntat sig och oron gnager i bröstet över skogsbränderna och döende träd och buskar och djur. När åskan kom igår kändes det som en befrielse. Jag gick ut och njöt av regnet, av kraften och lättnaden i den plötsligt fallande temperaturen. Att bli blöt, att höra dropparna falla och att vara i diset och droppet från träden när ovädret dragit förbi var en känsla som jag inte upplevt på länge.

Annars har jag och Vidar mest bara ägnat oss åt att vara. Vi är i skuggan, på den sönderbrända gräsmattan och inomhus så lite som möjligt. Vidar har kommit på att getingar är otroligt roliga varelser och han jagar dem tills han flämtande lägger sig i en hög bredvid mig i skuggan en stund. Det är som att han inser att det inte går att hålla samma rutiner som vanligt och finner sig i att det är skuggan som gäller större delen av dagarna.

Idag är träden stilla. Vilar i skuggan från molnen och hela världen blev plötsligt mjukare, mildare och mellan träden smyger en svalare smekning som ett lättat andetag.

Idag är gick det bra att rida på morgonen och några ensamma droppar trillar då och då i ett alltmer lovande molntäcke. Förhoppningsvis blir det mer regn. Det behövs. Men fram tills dess utrotar Vidar vartenda geting som förirrar sig till gräsmattan och en och annan fluga stryker säkert också med. Vi får se om det blir en promenad natten som kommer eller om den också blir fylld av samtal. Oavsett vilket så är knutarna upplösta och luften lättare att andas.

Dagar vid vattnet

Jag har varit duktig flicka varje dag i två och en halv vecka och vilat ryggen och gjort övningarna som jag blev tillsagd att göra så idag tyckte jag att jag gjort mig förtjänt av att få paddla lite kanot. Det kändes lite som rätt ställe att vara på också när det är så varmt. Alltså drog vi iväg ut på kanotäventyr, mina brorsdöttrar, min fina vän Nellie och jag.

Ån svänger kraftigt på flera ställen och vegetationen är tät på många ställen, men det är också det som är det roliga. En utmaning som inte är alltför jobbig, men som gör att man behöver tänka ordentligt ibland.

På de flesta ställena syns det hur lite vatten det är och vi fick gå ur kanoterna på flera ställen för att skjuta dem framför oss där det helt enkelt var för grunt för att ta sig fram. Då är det extra skönt att det är varmt i vattnet och att man inte behöver ha skor eller gummistövlar på sig. Stor skillnad mot de tre dagar jag paddlade på Nissan när jag var väldigt mycket yngre än nu. Då frös jag hela tiden eftersom det både regnade, haglade och snöade på det mest kaotiska sätt jag varit med om under en paddlingstur. Humöret var inte alls på topp under de dagarna och egentligen var jag nog mest lycklig över att jag kunde spana på de fina killarna som var med, tonåring som jag var…

Idag hittade vi en liten strand, där det egentligen inte brukar vara strand, och pausade där för en stunds bad och fika. Chokladen på kakorna hade hunnit smälta och kexen föll isär i värmen, men det var just det som gjorde allting perfekt. Underbart att sitta på en stekhet strand och känna sig som att man har all tid i världen och att det värsta som kan hända är att man blir lite mer biten av blinningar på vägen tillbaka.

Eftersom jag inte har något badrum sedan några dagar tillbaka försöker jag att duscha på olika ställen eller helt enkelt bara bada i en sjö. Idag provade jag en annan sjö som omväxling, men upptäckte snart att bottnen var i dyigaste laget. Det gör ingenting om det är lite mjukt när man går ut, men när man sjunker ner till halva vaden blir det svårt att hålla balansen och som pricken över i skar jag upp ena fotsulan på en mussla. Men det gjorde egentligen inte så mycket. Det var en alldeles för underbar kväll för att bli på dåligt humör.

De här kvällarna med gräshoppor som spelar ända till skymningen gått över i natt, när kvällarna smyger sig fram med underbara solnedgångar kommer jag att bära med mig långt in på hösten. De värmer och håller om i en lång tid framöver. Sommar som smakar som honung.

Sommardag!

Började morgonen med att packa in Vidar i bilen och for till bort till sjön. Det känns lite fånigt att ta bilen, men det är på tok för varmt för att gå. Kanske inte för mig, men för hunden. Efter gårdagens bus var han verkligen i stort behov av ett bad och nu när han inte längre är rädd för vatten så är det väldigt bra att låta honom simma sig trött. Bra kombination att både motionera honom och dessutom skölja av honom utan att han riktigt förstår vad det är jag gör och han bara har roligt.

Eller tja, det är ju inte bara han som har roligt… Fast det är alltid jag som tröttnar först. Åtminstone mentalt. Vidar skulle nog aldrig sluta att kasta sig i efter pinnen, men det märks tydligt på honom när han börjar bli trött i kroppen. Då är det dags att lägga av.

På ett sätt är den här sommaren fantastiskt bra. Det blev en fortsättning på styrketräningen vi ägnade oss åt i vintras genom att pulsa i snön. Nu simmar han som en tok istället och han har blivit både starkare och fått bättre kondition. Långt bättre än mig… Men nu när jag har skrapat ihop mig igen tänkte jag fortsätta med simningen. Det var skönare än jag trodde. Hade lite glömt bort känslan av att bara simma och simma i en ljummen sjö och inte ens frysa det minsta.

Jag tänkte vara lite civiliserad idag så det blev en dusch hos ett par vänner istället. Mitt badrum har fortfarande ingen dusch och egentligen skulle hantverkaren ha kommit idag, men han är väl som alla hantverkare som säger att de kommer på onsdag, men inte vilken vecka. Men det ordnar sig säkert någon gång. Tills dess så har jag lite olika alternativ och vännerna hade fixat hembakade kakor och gav mig lov att plundra trädgården på bär så jag kände mig som en prinsessa. Vet inte vilket som är bäst, kakor eller solvarma bär. Jordgubbarna var de godaste jag ätit någonsin (fast det vet jag inte om jag fick ta några egentligen, så förlåt att jag inte kunde låta bli) och de andra bären var minst lika goda.

Av någon anledning lyckades jag med att ställa skärpan helt galet på de flesta av bilderna så det blev inte så bra som jag trodde. Hemskt frustrerande, men å andra sidan vet jag så väl att det där med kreativitet låser sig totalt för mig när jag inte riktigt är på banan. Då är det som att jag glömmer hur kameran fungerar och så blir det tokigt på alla möjliga vis. Men det är bara att prova igen när allt lugnat sig lite. Kanske till och med på fredag, och förutom kameran kanske jag kan ta med någonting att ta med mig ännu fler bär i. Det blir nog en bra dag för själen, bättre skärpa på bilderna och fler bär i magen.

Underbara tistelliknande blommor som jag inte är helt säker på om de bara kallas för kardborre? Någon som vet? Jag är löjligt förtjust i hur de blir på hösten, då är de nästan ännu vackrare än de är nu.

Det var inte bara jag som var på upptäcktsfärd i trädgården. Husets två katter dök upp från tomma intet nästan samtidigt och pratade väldigt mycket med mig. Jag är inte riktigt van vid så sociala katter så jag har svårt att hålla mig för skratt eftersom de mer påminner om små bräkande hundar än katter. Väldigt söta!

Vilken härlig eftermiddag, att få det allra bästa från sommaren och till och med hembakta kakor!

Nu är det dags att sova för i morgon väntar nya äventyr!

Det där med att planera

Ibland blir saker och ting inte alls som man planerat och tänkt sig. Ibland, när jag surar som värst brukar jag säga att allting blir precis så som man absolut inte planerat eller tänkt sig. Fast idag blev det alldeles superbra att det blev helt tvärt om. Jag planerade för att städa och plocka undan saker och åka och handla. Sådana där väldigt nödvändiga saker som man bara måste göra emellanåt. Men så hörde en vän av sig och på ett litet ögonblick satt vi istället i bilen på väg till henne istället, Vidar och jag. Kände mig inte särskilt svårövertalad att lämna allt för några timmar i hennes trädgård istället för att jaga dammtussar på effektivaste möjliga vis utan att knäcka ryggen på samma gång.

När Vidar började förstå vart vi var på väg blev hans ögon alldeles runda av lycka och som vanligt skakade hela hans lilla kropp av iver när jag öppnade buren. Galet roligt att hälsa på hos kompisen!!

Det är skönt med en inhägnad trädgård som är stor nog åt min klumpeduns att både få upp en ordentlig hastighet och hinna stanna utan att vara tvungen att tvärnita och riskera att hamna i en häck eller i staketet. Han är lite för stor och tung för att kunna vara kvick i vändningarna.

Kompisen är inte en studie i gracil rörelseförmåga han heller förstås även om han är mindre och ibland brakar de ihop så det smäller i kropparna och sjunger i tänderna, men de har så roligt att inte någon av dem vill ge sig.

Själva satt vi i ett par solstolar och pratade och pratade om allt möjligt och ibland förstod vi inte alls hur samtalet hade kommit in på just det där spåret. Det är fint att ha en sån vän där man kan flyta iväg i alla möjliga krusiduller helt utan ansträngning. Att kunna strosa runt och mumsa vinbär, stoppa näsan i ett helt bestånd med blommande oregano och provsmaka päronen direkt från träden ger mig en mjuk känsla av bomull kring hela mig. Den här tiden på året är underbar med alla frukter och bär som dignar överallt.

Kvällsljuset är nästan lite för skarpt än så länge, men jag kan inte låta bli att försöka fånga det intensiva hos renfanan ändå. Det är en blomma som jag starkt förknippar med mitt första egna boende och en känsla av att ha blivit vuxen på riktigt. Jag plockade massor av dem, torkade och hade ovanpå min egna bokhylla som jag köpt och satt ihop alldeles själv. Det var så härligt att det inte spelar någon roll att de är gula. En fin kulturväxt som använts långt tillbaka i tiden. Att plocka dem är som att känna banden till alla de kvinnor som gått och plockat sådana före mig i långa tider. Det är styrka för mig.

Jag glömde bort att ta med Vidars vanliga boll så han fick en reserv istället. Det gick tydligen lika bra.

I morgon är det han som får sig en omgång med schampo för att få bort allt slem och saliv från kompisens kärleksfulla tuggningar. Sedan får jag nog ta tag i det där som jag planerade att göra idag. Eller så kanske jag simmar en stund i sjön om vi nu ändå ska dit, Vidar och jag…

En riktig utedag!

Äntligen regnar det!! Nästan oavbrutet i två timmar och alldeles strax tänkte jag gå ut och se hur blöt jag kan bli av en promenad. Det blir förstås inga bilder på det, vilket är lite tråkigt. Det kanske finns regnställ åt kameror också? I så fall är ju problemet löst.

Det har slutat åska nu och regnet som faller är lugnare och svalare.

Vilken dag det här blev! Att först gå upp på morgonen för att ge sig iväg till hästarna och därefter simma i en timme var precis vad jag behövde som start på veckan. Det är alldeles ljummet i sjön och jag var inte särskilt frusen när jag simmat klart. Så härligt att kunna simma och simma och känna stråken av lite varmare vatten, höra en och annan fiskmås och komma riktigt nära storlommarna som nog inte riktigt förstod vad jag var för en filur som kom frustandes genom vattnet.

Det där är en sak jag funderat över hur jag ska göra på min promenad genom Sverige, att hålla sig ren och samtidigt inte bli en miljöbov. Idag fick jag chans att testa min schampotvål i skarpt läge. Den är hundra procent ekologisk och består av oljor och lera. Fungerade alldeles utmärkt och jag slapp att ha dåligt samvete över att ha använt saker som inte är bra för naturen. Dessutom är den som en hård tvål i konsistensen så det blir ingen onödig vikt i form av vatten och man tar verkligen inte mer än man behöver.

Vidar förstår inte varför vi inte kan åka iväg och ha lika kul idag som det var igår, men den här dagen fick bli lite tråkig för hans del. Hädanefter ska det inte bli riktigt lika varmt så då blir det tid till långa promenader igen.

Tills dess får han hålla till godo med kortare turer på andra tider än vanligt. Det är förstås lättare nu när han inte är valp längre, men energiknippe som han är blir det svårt att hålla sig i skinnet.

Allting ska undersökas länge och väl och under tiden är det gott att bollen ligger bredvid och väntar. Det är bra det.

Dags att ge sig ut och njuta a regnet.

Ha en fin måndagskväll!!

Fortfarande lite snurrig

Den där pausen. Den var viktig för mig. Att stanna upp och inte göra något alls.

När jag hamnar i en spiral där jag tänker alldeles för mycket så går det till slut så fort att jag inte hinner med själv. Lösningen för mig brukar vara att gå på promenad. Men det är för varmt för mig och hunden att gå just nu och mitt i min desperation försökte jag bromsa tankarna genom att titta på Facebook där det i vanliga fall brukar vara överbelamrat av söta katter, bilder på blommor, folks barnbarn som leker och har små, små söta tänder som visas upp i de härligaste leendena. Sådant som gör en glad. Men den här gången fylldes hela Facebook av hur torkan hotar bönderna, att kön till slakterierna är alldeles för lång på grund av nödslakten och olika former av räddningsauktioner för djuren, varningar för skogsbränderna i Värmland och skräckscenarior om politiken. Så jag kröp ihop ännu mer i min vånda. Försökte ta mig ut på promenad ändå, men efter en liten bit fick jag vända med en alldeles för varm hund och ännu mer bekräftelse på torkan.

Det ser ut som på hösten. Löven rasslar sprött och torrt och hasselbuskarna har inte ens ändrat färg, de har bara ett gäng döda löv på grenarna. Det blev för nära, för torrt och för varmt. Jag satte mig i skuggan invid huset och försökte att inte tänka. Inte alls. Jag är inte bra på det. Inte ett dugg faktiskt.

Efter ännu ett gäng händelser som tillsammans blev ett berg tyckte jag att nu får det väl ändå räcka.

Jodå, fastän att det kändes oändligt långt borta så sjönk temperaturen något, det föll några droppar regn och mer ska det komma, mina fina vänner bjöd hem mig och hunden hela eftermiddagen idag och alldeles nyss fick jag ett tips från en annan vän om hur man kan göra för att bli av med tinnitusen som jag råkade få när jag var på High Chaparral. Gissa vad? Det fungerade. Som att svinga ett trollspö.

Så den fina eftermiddagen med lek och bus för både hunden och mig, lite mer pepp från en annan vän och en extra liten tur med bilen för att bara stå och titta mot horisonten en stund avrundades med en total lättnad över att det till slut blev tyst i öronen så jag sitter bara och lyssnar. Det är fantastiskt! Helt tyst och det har gått åtminstone en timme.

Jag är för trött för att ta glädjeskutt, men lättnaden är enorm.

Vidar ligger intill mig och drömmer. Kanske om eftermiddagen då han stal kompisarnas mat, jagade bästisen utan att ha en chans att hinna ikapp och tiggde om allas uppmärksamhet samtidigt.

Vidar gillar att springa, men den här killen kommer han aldrig att vinna över.

Det är stilla nu i natt. Lugn och ro, i sinnet och i kroppen. Det var en rejäl paus från allt som behövdes. Nu vänder det, lyckan kommer att komma tillbaka, och även om det inte går så fort så är det lättare att hänga med i svängarna.

Jag behövde den här eftermiddagen och det blev perfekt med luften ovanför trädtopparna. Vidars lek, gräshoppor som låter så intensivt att det nästan ekar i huvudet och nyckelpigor. Nu är det dags att sova en blund, att få ro och ordna upp röran i huvudet lite till för i morgon är det dags att rida igen. Innan det blir för varmt för hästarna. Men ååååh vad jag har längtat.