Tänk på att andas

Första dagen med sol på vad som känns som en evighet och plötsligt var hela världen annorlunda. Det gick till och med lättare att andas.

Apropå att andas så gick stor del av kiropraktor-besöket åt till att prata om andning och dess betydelse. Jag har alltid skruvat lite på mig, inte haft tålamod att lyssna, tyckt att det varit flummigt och jobbigt med folk som pratat om att det är så viktigt att andas. Jamen du veeeet, har jag himlat med ögonen och tänkt att det där är en inbyggd reflex hos de flesta av oss att när syrebristen blir för hög i kroppen så tar vi ett andetag.

Riktigt så enkelt är det visst inte, fick jag en lektion i idag. Det var efter att jag berättat att jag tycker att det är så märkligt att jag andas annorlunda nu när jag går annorlunda efter hennes behandlingar och min ökade medvetenhet om hur jag gör. Då berättade hon att sångare jobbar mycket med att ta bort spänningar i och runt bäckenet för att kunna ha rätt andningsteknik.

Hade jag inte haft ansiktet nedkört i det lilla hålet i massagebänken så hade jag tappat hakan. För att ha rätt andningsteknik behöver man släppa spänningarna i sina höfter…. Om jag inte hade upplevt det där märkliga nya sättet jag numera andas på ibland så hade jag nog inte alls kunnat ta det till mig. Nu var jag bara fylld av förundran. Det är sååå häftigt! Plötsligt rullas en helt ny värld av möjligheter ut framför mig och jag blir tokigt ivrig att dela mina funderingar och teorier kring hur allting hänger ihop och hur saker och ting kommer sig att de är som de är.

Så på vägen hem stannade jag en stund och andades. Vilken grej…

I tankarna malde hennes utmaning runt, runt. När det kliar i tänderna på mig och jag sätter på mig skorna och går ut….vad skulle hända om jag istället stannade kvar och andades igenom hela det där. Om det fanns någon som skulle orka med att finnas där med mig oavsett vad som händer.

För några veckor sedan hade jag inte kunnat fullfölja den tanken utan att det hade börjat klia galet mycket i tänderna och jag hade svarat att det blir nog säkert jättebra och börjat prata om något helt annat.

Nu funderade jag istället ganska länge på det där. Vad skulle hända?

Om jag stannade kvar. Om det går att andas bort kliet i tänderna (jo, jag vet fortfarande om att det är fysiskt omöjligt att ha klåda i tänderna). Det är en tillräckligt stor utmaning för att jag ska vilja testa. Vi får väl se nästa gång det börjar klia, om jag är lika kaxig då eller om jag måste gå ut och gå en liten runda.

Inte nog med att hon har lärt mig att gå, nu ska jag lära mig att andas också…

Men kanske, om det fanns någon som skulle orka med att finnas där med mig oavsett vad som händer när jag andas istället för att gå så kanske det skulle kunna hända lika häftiga grejer som när jag nu har lärt mig att gå på ett helt nytt sätt.

Tänk, allt det här händer bara för att jag fick ont i ryggen. Så många saker som till synes slumpartat inträffar, men som har så stor betydelse i ens liv. Jag slås av att jag så ofta skriver och tänker just kring andetag, luften och känslorna kring det. Ett mjukt andetag mot sin kind, en krusning av frostig andedräkt mot sin hals en gnistrande vinterdag eller att andas vinternatten.

Jag älskar att somna till ljudet av sovande andetag, det lugna och självklara i sömnen gör mig trygg.

Tänk, att andas tillsammans. Att andas ut.

Vilken urkraft…

Advertisements

Alla dessa känslor

Genom åren har jag fått höra från olika människor att jag borde känna mindre, inte engagera mig så mycket och framför allt inte bli så upprörd över allting. Det har på något sätt varit lite besvärande för dem när jag stått med tuppskinn över armarna och tårarna rinnande längs med kinderna bara för att jag råkat uppleva någonting som jag tycker är extremt vackert, eller när jag blivit så arg över att en annan person fått uppleva en orättvis behandling att jag tagit personen i fullt försvar och både rent fysiskt gått emellan i våldsamma situationer eller skällt ut två gånger så stora män som jag själv för en total främlings skull. I det ögonblicket kan jag riva hela världen för att den personen ska bli rätt behandlad och bemött med respekt.

Å andra sidan har jag även blivit kallad ängel flera gånger om av människor som inte träffat mig mer än en kort stund av deras liv. Själv har jag inte tyckt att min insats varit så betydelsefull, men jag har inte kunnat gå förbi utan att åtminstone fråga om jag kunnat hjälpa till på något sätt. Det har varit i situationer som varit extrema kriser för dem, men som bara tagit några timmar ur mitt eget liv. Kanske att jag gjort den där stunden en aningens lättare för dem och för egen del har jag sluppit dåligt samvete för att jag inte brytt mig.

Många gånger om har jag försökt att dämpa mig, att göra som jag blivit ombedd och inte känna så mycket. Inte bry mig. Eller tänka så många tankar. Det gör mig ganska bedrövad, förvirrad och avtrubbad.

Efter ett tag brister det för mig. Som en fördämning med alldeles för veka dammluckor och allting kommer ut på samma gång. Eller så får jag ont i kroppen. Galna smärtor som gör att jag inte vare sig kan gå, sitta eller ligga. Så numera har jag slutat med att lägga band på alla de där känslorna. Istället för att ta ansvar för om andra tycker att det är besvärande så tänker jag att de får hitta en väg som passar dem istället. Bara jag slipper smärtorna eller briserande dammluckor.

Fast ibland förstår jag att det kan bli lite stressande för mina närmsta. När jag fullständigt krossad knappt kan stå upp för att jag skakar i hela kroppen av förtvivlan tror jag att det inte är helt lätt för dem att inte dras med i känslosvallet. Eller som igår, när jag berättade om mina drömmar och hur framtiden skulle kunna bli, om fantastiska möjligheter och så många spännande saker som skulle kunna ske. Då fick jag en spontan fråga om jag inte skulle kunna ta och lugna mig någon vecka i alla fall….?

Jag insåg tyst att det var fullt rimligt och sedan blev jag lite fnissig. I mitt huvud kommer inte allting att ske på samma gång ändå, men när jag pratar kommer det ut i en enda lång ström av ord så det låter säkert som att jag tänker sätta igång så fort jag slår upp mina blå tidigt nästa morgon.

Det enda som kommer att hända den här morgonen är att jag är trött eftersom jag inte sovit så mycket i natt.

Det blir så ibland. När känslorna leker tafatt med tankarna och hittar på helt egna vägar och möjligheter så blir det inte alls mycket sömn på natten. Då går möjligheterna och katastroferna hand i hand och har aldrig varit bättre vänner. Gäspande brukar jag hasa mig upp på morgonkvisten och bestämma mig för att det är möjligheterna som är det mest spännande sällskapet, dricker mitt té och gosar in mig i djurens päls.

Apropå det så vaknade katten just. Det är dags att möta en ny dag. God morgon!

I det gråa nuet

Varje år blir jag en smula förvånad över hur mörkt det blir här på vintern. Tvärmörkt. I går kväll ringde en kompis under tiden som jag var ute och gick och till mitt stora förtret var jag tvungen att tända en ficklampa under tiden som vi pratade eftersom jag inte kunde koncentrera mig på att sätta fötterna rätt och prata samtidigt (helt riktigt, jag är förmodligen inte en kvinna egentligen eftersom jag inte klarar av att göra två saker samtidigt), att gå innebär mer eller mindre att treva sig fram och använda minnet av var stigen egentligen borde vara. När jag snubblat för tredje gången gav jag upp då jag upptäckte att jag tydligen använder hörseln också för att hitta rätt i beckmörkret. Intressant på sitt lilla underliga vis…

Avundsjukt kisar jag efter Vidar som helt obesvärat springer fram och tillbaka som att det vore fullt dagsljus. För min del är jag glad att han har ett blinkande halsband på sig, annars skulle jag bara skymta honom när han kommer inom två meters radie från mig.

Så idag tänkte jag ta vara på så mycket dagsljus som möjligt och travade ut någon gång före lunch. Planlöst styrde vi kosan åt det håll dit vi brukar gå om morgnarna men jag upptäckte snart att skogen drog mig bort från invanda spår och stigar. Det är bara den oländiga terrängen och de gånger som det ligger för mycket sly på marken efter att de röjt som styr mig tillbaka ut på spåret igen. Det var otroligt skönt att kunna slappna av och ta ut stegen utan att det värkte i varken rygg eller fot så nu äntligen verkar det ha vänt till det bättre igen. Det var nog ridningen i helgen som gjorde det!

Det är otroligt grått även mitt på dagen och därför var det extra härligt att plötsligt befinna sig på ett ställe som kändes lite som en djungel med sina knallgröna ormbunkar, blåsippsblad som en matta på marken och mossa som växte långt upp på trädstammarna. Den porlande bäcken gjorde mig glad och Vidar låtsades att han tappade sin boll ner i den flera gånger om. Han var skitig långt upp på ryggen efter det, men så nöjd över sin lekstund.

Jag har behövt de här gråa dagarna att samla ihop mig efter en tid i en berg- och dalbana av känslor och tankar som kastats kring ytterligheter på de mest oväntade vis. Att stå länge och se ut över vattnet medan diset drar ihop sig och bestämt kommer närmre som en oresonlig vägg av ogenomtränglig täthet och jag snabbt måste stoppa ner kameran i skydd. Det regnar inte, men likafullt blir allting blött.

Lika förvånad blir jag också varje gång över att jag blir så vansinnigt trött efter alla känslostormar. Någon gång borde jag väl lära mig, kan man tycka, och i alla fall inte bli så förvånad, men jag varken vänjer mig eller slutar att bli förvånad. Fast efter tre timmar ute i grådiset kände jag för första gången på flera dagar att jag inte var lika orolig i kroppen längre, tankarna flög inte vilse bland minnen, funderingar och till synes slumpartade händelser som skett den senaste tiden.

Jag stod stilla en lång stund och betraktade ett par korpar och deras lilla vardag. De bor alldeles intill mig och för det mesta brukar de prata sitt “god morgon” när jag sömnigt vinglar ut med hunden för första morgonkissen. Nu betraktade de mig stillsamt tillbaka med sina kloka ögon. Sa ingenting alls och lyfte så småningom och gled bort en bit över trädtopparna för att fortsätta med det som de hade tänkt sig just där och då.

Att vara i nuet, så som korparna, det är en utmaning ibland. När det behövs som bäst är det emellanåt mycket lättare att vara i det som har varit eller fara in i framtiden och skapa någonting som man hoppas ska ske där istället.

Jag går hem och dricker mitt té långsamt och eftertänksamt, låter visserligen tankarna dansa runt “om” och “kanske” och kring betydligt obehagligare ord också, men inser till sist att det som jag inte kan styra över själv är sådant som får röra sig i sin egen takt och melodi. Jag behöver inte vara rädd, det kommer att ordna sig. Stigarna finns kvar i morgon också och om jag går vilse så vet jag hur jag ska leta reda på rätta stigen. Sedan är det bara att göra som jag brukar, följa dit den leder. Det är ett äventyr i sig.

Där älvorna dansar

När jag var liten tänkte jag att jag på något sätt var ganska lik det skira skogsväsen som Elsa Beskow kallade för Mick-Mi i sagan med samma namn. Förutom det att jag är värdelös på att sy… Men hon var blyg och lite rädd och passade inte alls in i människornas värld fastän att hon drogs till den ensamme skogshuggaren i hans timmerstuga ute i vildmarken. Hon hade hjälp att göra alla sysslor som behöver göras och dansade i månskenet med sina systrar tills den dagen skogshuggaren blev arg och for ut mot henne. Då försvann hon spårlöst ut i skogen och kom inte tillbaka förrän morgonen efter. Det hände ett par gånger till att han blev arg på henne och den sista gången tog han henne hårt i armen och kallade henne för trollpacka. Då svarade hon att hon bara var en stackars älva och försvann för alltid från skogshuggaren tillbaka till skogen och de andra älvorna.

Jag var otroligt blyg mot killar när jag var yngre och det hände inte sällan att jag bara gick om någon visade intresse för mig. Det blev helt enkelt för jobbigt. Det var flera gånger som Mick-Mi flimrade förbi i tankarna och jag log åt minnet då jag var runt sju år och en av grannarna på skämt kände efter om jag hade en ihålig rygg eftersom jag alltid gick till “skogen” en bit från huset jag växte upp i och dansade bland trädstammarna. “Skogen” har numera krympt, men då var den stor nog att innehålla både en borg, vättars och trolls hem och även en och annan enhörning. Men den mannen var den förste som kallade mig skogsrå, eller en liten älva, ändrade han sig till och såg mig allvarligt och lite högtidligt i ögonen.

Så småningom blev jag tillsammans med en man, trots min blyghet, eller kanske för att han hade bestämt sig för att det var mig han ville ha, och han hade ett otroligt häftigt humör. Alla de gånger han rasade över något kröp jag ihop inombords och önskade att jag kunde göra som Mick-Mi, bara försvinna och ta mitt bultande hjärta till skogen för att få lugn och ro.

Ibland gjorde jag det. Sprang ut i natten, jagade fram på grusvägen och ner till sjön, kastade mig ut i vattnet och simmade och simmade tills kylan gjorde mig stel och jag var tvungen att vända tillbaka.

Till slut lämnade jag honom. Den dagen då jag till sist vågade ta mig därifrån.

Det tog ett tag, men så småningom lärde jag mig att jag inte behövde finna mig i de där situationerna där män försöker styra med aggressivitet. Jag behöver inte heller stanna kvar när någon håller för min mun för att det inte är kul att höra sanningen, skriker på mig för att maten inte är klar i tid, tvingar mig att klä mig på ett visst sätt eller vräker ur sig att jag ska lägga undan min telefon eller sliter den ur handen på mig mitt under ett pågående samtal för att hindra mig att ha kontakt med mina vänner.

Passiv aggressivitet är minst lika förödande som ett slag är.

Jag är inte den otroligt ängsliga och blyga unga kvinnan som jag en gång var, och numera har jag ord för vad det är som händer när någon steg för steg försöker skapa ett band av kontroll runt mig.

Då skänker jag en tanke till Mick-Mi. Och går. Utan att se mig om över axeln och utan att någonsin vända tillbaka.

Jag dansar stilla där jag hör hemma. I ögonens glitter, i stearinljusens flackande sken genom natten, buren av ömhet och värme, långt starkare än någonting annat. Jag dansar stilla och lyckligt i det som är viktigt och sant, i det som är större än oss. Jag har äntligen funnit mitt hem. Där bultar mitt hjärta av kärlek och inte av rädsla, det sväller av stolthet och inte av ängslan och pirrar av glädje och inte av oro. Jag följer den känslan, dansande mellan träden, lättare än någonsin förut, buren av ömhet och värme, av styrkan och skörheten, av sången och skratten och det som jag inte visste fanns.

Jag har kommit hem.

Vidriga vändningar

Tanken var att jag skulle skrivit ett blogginlägg om den härliga promenaden jag hade förut idag, där Vidar och jag gick i ett dis av små, små regndroppar som virvlade lätt i luften och inte föll förrän de samlats på trädens kvistar och grenar med ett ljud som fick mig att sprätta till av överraskning eftersom resten av alla ljud var dämpade till nära nog stumhet.

Men så fick jag för mig att gå ner i källaren för att sätta igång en maskin tvätt så att den kunde bli klar innan läggdags.

Jag kilade snabbt in i tvättstugan, körde igång maskinen och snodde ut därifrån igen, nöjd med mig själv. Det är inte alltid jag kommer ihåg att tvätta förrän tvätthögen skriker åt mig att den har växtvärk och omedelbart behöver tas omhand.

I hallen utanför kunde jag inte ignorera en besynnerlig lukt. Inte alls faktiskt. Med näsan i vädret funderade jag över vad i hela friden det kunde vara och letade mig fram till det lilla rummet med frysboxen i. Där har jag lagt en hög med märgben till Vidar. Lite så länge, tills jag tömt frysen där uppe på alla bär.

Jag stirrade misstroget på den svagt brummande frysboxen. Den var ju igång? Men lukten var starkare därinne i rummet och till slut lyfte jag på locket.

Min omedelbara reaktion var att drämma tillbaka locket, gå ut ur rummet, stänga dörren och gå uppför trapporna fortare än jag någonsin gjort tidigare. Vansinnigt barnslig reaktion, jag vet, men jag ville verkligen inte ta tag i eländet och speciellt inte på kvällen.

När jag sansat mig gick jag tillbaka igen och insåg att lukten spridit sig till i princip hela huset. Det fanns ingen återvändo. Jag skulle bli impregnerad av lukten av ruttet blod för evigt om jag inte fick ut eländet snabbare än kvickt.

I en paus jag var tvungen att ta ringde jag en vän som föreslagit att jag skulle filma och lägga ut min reaktion på Youtube. Det är visst populärt… Visserligen är det helt min humor och jag skrattade när jag läste meddelandet, men jag tyckte att det passade att jag som hämnd både klöktes, hostade och snörvlade vilt i luren på honom. Vid det laget hade jag baxat ut ben, stått på huvudet ner i frysboxen och torkat blod och gjort rent blodspåret som jag lyckats droppa på golvet på vägen ut genom dörren och stod och jämrade mig över att lukten nog aldrig skulle gå ur. Vilket elände!! Han förstod nog att jag var på bristningsgränsen men kunde inte låta bli att reta mig lite till. Fast mitt i allt kaos var det skönt att få lite humoristiskt perspektiv och att få vräka ur sig all desperation.

Det var strömavbrott i ett par timmar igår och det verkar ha varit mer än den gamla frysboxen klarade av. Men istället för att bara stanna fortsatte någon motor att gå lite varm vilket ledde till en helt motsatt effekt och boxen hade en högre temperatur inuti än det var i rummet. Märgbenen fick verkligen en extra skjuts i förruttnelseprocessen…. Jag tvättade håret fyra gånger med två olika sorters schampo och packade ner kläderna i en plastpåse. Jag bara vägrar att gå ner en gång till ikväll med den stinkande påsen tvätt. Det får bli i morgon och då hoppas jag verkligen att jag fått bukt med lukten i resten av huset. Vädring och ättiksprit fick bli första insatsen. Annars vete skrutt vad jag ska hitta på. Skämmas hjälper tydligen inte ett dugg i alla fall…

Trots de glada tillropen varken filmade jag eller tog några bilder. Så det blir förhoppningsvis något mycket bättre i morgon istället. Lite mindre stinkande i alla fall…

Där skymningen är

Ytterligare en dag i gråa toner. Mjuk luft och skira vattendroppar i spindelnäten. Vi har varvat lite träning i lydnad på helt nya platser med promenad på nästan nya plaster och träning för min rygg. Det innebär oftast att Vidar lägger sig på rygg bredvid mig med en leksak som han jonglerar med efter bästa förmåga. Därefter tröttnar han och kryper alldeles tätt intill och allrahelst vill han ligga under mig, vilket gör mina armhävningar betydligt besvärligare att utöva. Han är alltid kvick att ge support och när jag ledsnade fullständigt på värken under promenaden idag fanns han tålmodigt vid min sida medan jag måste ha sett otroligt besynnerlig ut med mina övningar för att försöka mildra smärtan något. Jag kunde inte låta bli att skratta. Vilket knasigt par vi är… Jag har drömmar om att gå genom Sverige och klarar inte ens av att gå mer än sju kilometer per dag som det är nu och min lille pälsboll har så mycket lek i huvudet att han nog skulle brisera fullständigt av glädje vareviga dag på vägen. Jag måste erkänna att jag blev riktigt imponerad av hans förmåga att koncentrera sig på mig och det jag bad honom om på den vilt främmande platsen trots att det även fanns två skällande hundar strax i närheten.

Han har kanske hunnit bli vuxen och mognat en del utan att jag lagt märke till det. Nu litar jag mer eller mindre fullständigt på honom. Det som skulle ha gett mig puls tidigare och stressat mig en hel del har glidit undan i nåt slags imponerat “åh” när jag ser hur han beter sig.

De andra hundarna visste jag till exempel inte om att de var där när jag släppte ut Vidar ur bilen. Jag skulle bara helt kravlöst leka en stund, tänkte jag och intet ont anande kastade bollen åt det håll där de var. Det resulterade förstås i att de började skälla och bara för ett litet tag sedan hade Vidar börjat skaka i hela kroppen, skälla tillbaka helt oavbrutet och kasta sig entusiastiskt mot de fantastiskt intressanta lekkamraterna. Han hade inte brytt sig ett dugg om att jag sagt att han inte får.

Nu tittade han lite på dem, plockade upp bollen och travade glatt tillbaka till mig. Behöver jag tala om att jag smälte? Vilken hund jag har!

Skymningen kom hastigt idag. Den märktes först som en skiftning precis som när man går in i skogen från ett öppet fält en sommardag och medan jag passerade den porlande bäcken tätnade det gråa ljuset ytterligare en nyans. Det är skönt att vandra i skymningen, låta tankarna virvla omkring och slå följe med varandra på vägen bort. Så mycket som legat tungt om hjärtat ett tag har släppt nu och jag har letat reda på den rätta stigen igen. Där tänker jag gå i lugn och fred. Det turbulenta och stökiga får andra hålla på med, domderande, styrande och bestämmande likaså. Jag har inte tid med sånt. Det finns så mycket annat som är så otroligt värdefullt här i livet. Som att dela en enkel kopp té, några kakor och lite choklad på en helt otippad plats. Där, mitt i livet, får mitt hjärta ro.

Grått är också en färg

Gårdagen var en riktig såndär asfaltsdag, bil, garage, poliskontroll, mer bil och lite grus. För min del behöver jag kompensera allt det röriga med en veckas rejäl dos av skog. Eller skog och vatten. Det funkar också bra.

När jag ylade som värst i våras över att allting bara var brunt fnissade min kompis åt mig och så sa hon att brunt är också en färg på ett sånt sätt att jag helt kom av mig och kände att det går ju absolut inte att argumentera emot. Inte gjorde det något alls att jag upptäckte att det faktiskt var ganska vackert dessutom. Inte alls dumt egentligen. Hela min föreställning om den trista och vissna våren gjorde en helomvändning och jag såg en kraftfullhet i det döda som jag aldrig sett förut.

Därför satt jag en stund på stranden, blickade ut över vattnet och tänkte att grått faktiskt är en färg även det.

Hela november brukar vara en varierande kaskad av disigt grått så till den milda grad att jag brukar tröttna på att kisa mot de små regndropparna som fyller luften. Men i år tar jag det som en extra chans till vila. Det här är en tid att sitta ner och bara titta på allt som är rofyllt och stilla. Länge.

Tid att reflektera över året som gått, det som varit och det som är. Att summera och reflektera. I min ursprungliga planering skulle jag vid det här laget ha suttit och studerat kartor för att beräkna bästa rutt att ta mig fram de första månaderna från Skåne och norrut. Jag skulle ha trimmat formen med ytterligare styrketräning och förhoppningsvis även kommit upp i längre joggingturer. Så blev det inte. Jag står och stampar på samma ställe vad gäller ryggen och utrustning. Men istället för att känna mig frustrerad tänker jag bara följa den stig som öppnat sig för mig just nu och vila i det. För att kunna börja träna måste ryggen vara hel. Det trodde jag att den skulle ha varit för flera månader sedan. Nu får jag istället tillfälle att vara vid det vackra och mjuka vattnet, titta ut över landskapet och andas i lugnare takt. Jag tränar visserligen, både rygg och övriga kroppen, men i ett betydligt lugnare tempo och med mjukare övningar.

Livet har lärt mig att jag kan ha en bild av och en föreställning om hur någonting ska bli, men längs med vägen händer det så otroligt mycket som jag aldrig kunnat föreställa mig så när det stormar som värst brukar jag mest hålla i hatten och sitta lugnt ner i båten. Det löser sig, oavsett vad det är, kanske inte så som jag trott utan på ett mycket bättre sätt.