Utomhus

De kyliga nätterna väver stråk av kvardröjande frostiga smekningar tidiga mornar. Jag låg djupt under täcket när jag långsamt vaknade till av solen som letade sig in genom springor i min persienn. Katten kom ivrigt spinnande och lade sig och värmde mitt bröst och mage, precis som han brukar, men idag somnade jag om när värmen från hans lilla kropp spred sig över till min.

Jag cyklade ner till stranden lite senare. Inte den dit alla andra går, utan en annan som färre känner till. Den växer fram mer och mer för varje dag nu när vattnet drar sig tillbaka. Snart är sanden så torr att det går att ligga på ett badlakan utan att bli fuktig.

Det känns så lyxigt att kunna vara alldeles ensam på en bit strand. Ibland kommer det visserligen andra, som idag när det kom ett par med en hund, men de tyckte kanske att stranden var för liten för de gick ännu en liten bit bort trots att jag sa att det fanns gott om plats för oss allihop.

Det känns nästan overkligt att isen sträckte sig ända upp till träden i vintras och att vågorna lekte bland stenarna tills för inte alls så länge sedan. Ändå är det inte alls ovanligt.

Vidar är iväg hos kompisar idag. Det känns märkligt att inte planera för promenad och lek. Helt spontant kunde jag följa med en kompis för att handla matvaror i stan. Det är mycket billigare där, så det är bra att kunna passa på även om det innebär att man får trängas med betydligt fler människor än på den lilla stranden.

Jag hade många fler planer på vad jag skulle passa på att göra när jag nu var utan hund en hel dag och inte ska hämta honom förrän i morgon, men plötsligt var det kväll och solen sken så fint på yttertrappen så då går det ju inte att låta bli att bara vara där en stund.

Katten vill inte heller vara inne nu när det är så varmt och skönt. Inte vill han vara ensam heller så när jag är på trappen eller på gräsmattan så är han strax intill.

Ena stunden tvättar han sig och i den andra rullar han sig så att pälsen blir allseles full av diverse frön, gamla löv och annat som han ogenerat släpar med sig in där han ruskar av sig på mattan. Sedan går han ut igen.

Många gånger har jag funderat på vad det är som driver mig ut genom dörrar på alla byggnader jag egentligen borde stanna kvar i. Som när jag var sex år och bestämde mig för att gå hem från Lekis. Utan att säga ett ljud gick jag ut i kapprummet och satte på mig skorna. Dessvärre fanns där vaksamma “fröknar” som man kallade dem då och jag vallades milt men bestämt tillbaka in bland de andra barnen. Jag fann mig så gott jag kunde i att vara i skolan under åren som följde men på gymnasiet ville min svenskalärare veta varför jag inte gjort läxan och jag sa som det var, det hade snöat dagen innan och jag var bara tvungen att vara ute och åka pulka. Det hade inte gått bra annars. Livet. Eller nåt. Jag fick högsta betyg ändå så det gjorde kanske ingenting att jag åkte pulka istället, eller så var det kanske för att jag talade sanning.

Jag har aldrig kommit fram till varför det är så oemotståndligt, det där att vara utomhus. Men det är där jag är.

Mamma kom förbi häromdagen. Just då var jag inne och hon undrade lite över hur det kom sig att jag inte var ute i det fina vädret. Hon visste inte att jag redan då varit ute i fem timmar den dagen och skulle vara ute minst en till. Jag blev lite full i skratt. Min mamma är också ute väldigt ofta. Det kanske kommer därifrån…

Advertisements

Drömmer en dröm

Om jag får drömma fritt och utan gränser så finns det ett ställe som mitt hjärta blivit förälskat i. Det är så vackert där att det gör ont i hela kroppen. Det är inte till salu och jag vet knappt vem som äger det, men när jag går förbi så saktar jag stegen och tittar lite extra åt det hållet.

Det är ett gammalt torp. Jag är inte säker på om det är ett soldattorp, men chansen är stor för det finns det flera här omkring.

Ladugården är liten, men ser inbjudande ut på något sätt, som att det fortfarande finns ett par kossor där inne och kanske rentav en häst. En go och mjuk Brunte som eftertänksamt mumsar på en hötapp efter dagens jobb i skog och mark.

Dessutom finns det en hel häck av syrén. Underbart juvligt doftande och tillsammans med doften av nyklippt gräs i solvarma kvällningen bultar hjärtat lite extra. Jo, här skulle jag så gärna vilja bo!

Tänk att få vakna till den här utsikten om mornarna… Det är nästan så att jag skulle börja prenumerera på en tidning bara för att få gå till postlådan och titta på allt vackert innan frukost. Vilken fin start på dagen!

Ser det inte lite ut som att Vidar trivs också? Fastän att jag tvingar honom att ligga i skuggan och vänta på mig medan jag tar bilder…

Jo, jag drömmer om att få bo i det fina lilla torpet och det bästa med att drömma är att det bara finns bra saker i de där drömmarna. Mysiga frukostar med massor av té och goda havrekakor, choklad och bästa vännerna. I timmar… Därefter en tur med hästar och hundar i skogen, lunch i en glänta innan man vänder tillbaka till en värmande stund framför brasan i öppna spisen, mera té och mycket skratt.

Det är en fin dröm. Jag tror att jag drömmer den en stund till.

Härliga hund

När en del av mig skriker efter rutin och stabilitet och den andra delen önskar all form av rutin och stabilitet så långt pepparn växer vinner oftast den senare delen.

All form av väder går att vara ute i relativt bekymmersfritt förutom värme för vår del. Jag valde en hund som skulle orka att flänga runt med mig på diverse olika upptåg och jag ville att det skulle vara en tålig hund för den väderlek som oftast råder här, kallt, blött och blåsigt. Nu är vi lite låsta vid att det blir för varmt för promenader på dagarna och även kvällarna har varit så pass varma att jag vill vara lite försiktig (hur i hela friden gör folk utomlands där det blir jättevarmt??) så sjön har varit ett givet mål.

Jag har dock ledsnat lite på att kasta pinnar ut i vattnet och att gå samma sträcka varje dag får det att klia i tänderna på mig. Ja, jag vet att det är en omöjlighet, men jag svär att det kliar så mycket att jag måste gnissla tänderna lite mot varandra för att det ska kännas bättre.

Så igår bestämde jag mig för att inte gå till sjön. Inte till sjön. Här omkring är det nästintill omöjligt att inte passera vatten alls. Det finns sjöar och åar och bäckar som kvillrar sig nedför sluttningarna lite överallt så en helt “vattenfri” runda får jag anstränga mig för att hitta.

Så på min “inte gå till sjön”-promenad igår passerade vi alltså en annan sjö än den vi gått till de senaste kvällarna. Ju närmre vi kom desto mer började Vidar öka på stegen. När vi kom fram till stället där folket på gården brukar lägga ut bryggan formligen studsade han av iver med tungan som en yster vimpel i munnen. Vem är jag att neka honom att leka i vattnet då?

Det är lite knepigare att komma ner till vattnet här och det blir djupare mycket snabbare så jag var inte alls säker på att han skulle våga sig ut mer än för att blöta ner tassarna. Inte han själv heller, tydligen….

Men så kom han på den fantastiskt fina lösningen att gå på stenarna längs med vattenbrynet och på så vis få en rolig stund.

Vilket företag som helst skulle vilja anställa honom, han är lösningsorienterad till tusen och hittar alltid sätt att ta sig runt problem som uppstår och han är alltid lika positiv till nya saker. Lite för positiv ibland. Som när han inte förstår att han inte får kasta sig fram till någon som kommer och hälsar på och jag säger åt honom att gå. Då kommer han helt enkelt in genom den andra dörren istället. Problemet löst, i hans värld, han gjorde som jag sa åt honom och får ännu en chans att kasta sig i famnen på den spännande människan som kommit hem till honom.

Efter att han klättrat runt lite bland stenarna och bekantat sig bättre med det här nygamla stället kastade jag en pinne ut i vattnet bara för att se vad han tänkte göra. Litegrann förvånad fann jag mig sedan ståendes och kastade pinne och kastade pinne och kastade pinne till en mycket entusiastisk vovve som inte ens brydde sig så mycket om att det skvätte vatten upp över huvudet när han dödsföraktande kastade sig ut från den lägsta stenen i sin iver att galoppsimma ifatt den där pinnen.

Jag fick en annan vy över en annan sjö och stod med solen rakt framifrån istället för bakom ryggen den här gången. Variation förnöjer…

Det finns en söt liten bänk att sitta på och njuta av solnedgångarna vid. Jag har tänkt så många gånger att jag ska sitta just där men av någon anledning blir det alltid att jag sätter mig på någon av stenarna istället. En stund i alla fall.

Så igår när Vidar blött ner varenda sten i sin iver stod jag istället och beundrade solnedgången. Det är något visst med solnedgångar där de sista strålarna reflekteras över vattenytan.

Färgerna blev så intensiva att det nästan gjorde ont och det var helt klart en av de vackraste jag sett i år. Det dröjde bra mycket längre än jag hade tänkt tills vi började gå hemåt igen. Eller tja, gå och gå… I skuggan mellan träden lurade myggorna. Jag som så tvärsäkert uttalat mig om att knotten är värsta plågan här om vårarna fick mig en lektion om myggornas anfallsteknik. Tunnklädd som jag var fanns det inget annat alternativ än att öka takten. Tur att myggen var stora som bombplan för det nästan small när de attacklandade på huden. Bekvämt för mig när jag skulle slå ihjäl dem. Men solnedgången var värt vartenda stick från dem. Stick och stick förresten, jag tror minsann att de hade med sig varsitt järnspett att hacka sig fram med….

Tagga ner

De senaste dagarna har gått i ett högre tempo än det jag är van vid. Jag har gjort fler saker och träffat mycket mer folk. Det var inte förrän jag sa åt hunden att han skulle tagga ner som jag insåg vad det är jag har pysslat med själv. Jag hinner inte med. Inte alls faktiskt. Så någonstans där mitt i all irritation över att Vidar nästan hoppade ur pälsen av uppdämd energi sjönk det in….det är inte hunden som behöver tagga ner utan jag.

Så idag tar jag det lugnt, andas och till och med går långsamt. Ingen idé att stressa runt som andra. Alltså är det jag som bara varit hela eftermiddagen och kvällen. Ibland är det just det som är den finaste upplevelsen, att bara vara.

Våren som är sommar som är vår….

Det blir nästan lite konstigt när högsommarvärmen bara fortsätter och fortsätter, nästan som att man glömmer bort att det bara är vår och inte alls borde vara de här temperaturerna. Jag känner mig lite tjatig om vädret, men det gör mig så förundrad. Jag simmade i sjön ikväll. Simmade. Gick upp efter en stund och upptäckte att jag inte frös. Klockan sju på kvällen i maj. Jag är nästan så tvärsäker man kan bli över att det aldrig kommer att hända någon gång mer i mitt liv. Så märkvärdigt känns det.

I början när värmen forsade in över oss så var jag lite stressad över hur mycket jag skulle kunna hinna med att uppleva och njuta av alltihop. Nu har jag fallit in i nån slags rytm där jag tror att det bara kommer att fortsätta att vara så här. Konstigt.

När Vidar springer efter bollen på gräsmattan så ser man hur allt pollen far upp som ett dammoln bakom en bil på en grusväg. Det gör ingenting, regnet som kom för någon dag sedan har slagit ner många pollenkorn och desto fler hängen så nu går det att andas igen. Så skönt för jag längtar verkligen efter att jogga. Fast jag kan ju passa på att simma i sjön istället.

Jag upptäckte att Vidar inte riktigt simmade så duktigt som han vill få det att verka som att han gör. Istället för att simma ordentligt så går han med bakbenen på botten. Men han är så pass mycket modigare nu att jag ville prova att ta honom med ut på djupare vatten. Det slutade med ett par rejäla rivmärken på min mage och hela famnen full med vovve. Jag fick bära honom tillbaka upp till stranden igen. Men nu har vi i alla fall provat… Jag är glad att han skuttar och leker och “simmar” så bra som han gör. Det kunde jag inte ens drömma om förra året.

Ikväll var det lite skönt när skymningen föll och alla ljud slutade upp att låta, bruset av alla fåglars sång och alla andra av naturens ljud dämpas när solen går ner. Lugnet har sänkt sig över oss.

I morgon kanske vi simmar lite mer.

Leka i skuggan

Det där med att ta det lugnt… Jag har övat på det idag. För en gångs skull var jag ganska duktig. Fast egentligen tror jag mest att det beror på värmen. Det går inte att göra något speciellt mer än att vara i skuggan. Släpper jag fram min vinterbleka hud längre tid än en timme blir jag som en kokt kräfta så jag aktar mig noga.

Vidar verkar inte misstycka. Att vara på gräsmattan är tokroligt det också. Faktiskt kanske ännu roligare än att gå på asfalt som skaver eller nyligen saltade grusvägar. Det går illa åt tassarna. Dessutom är det viktigt att akta sina öron för solen också, särskilt om de är utformade som paraboler….

Fast idag kunde jag inte låta bli att vara litegrann vid sjön alldeles utan något djur alls och bara var i solen en stund. Det ska visst vara bra det också, säger studier och sånt där viktigt.

Jag upphör aldrig att förvånas över färgprakten och hur snabbt allting förändras i naturen. Att njuta är bara förnamnet på det jag gör.

Med doft- och färgprakt i färskt minne är det dags att varva ner och förbereda sig för natten. Hoppas att din dag har varit fin!

Där träden är

Jag är ett träd med djupa, djupa rötter. Om så stormen viner, regnet piskar eller solen torkar så står jag fast. Jag är ett träd med djupa, djupa rötter.

Jag älskar träd. Mer än jag förstått tidigare. Ibland är någonting så självklart att man inte ens ser det.

Ikväll har jag haft det supertrevligt bland gamla vänner och nya bekantskaper. Men allra skönast är det ändå att komma hem till sin egna lilla vrå med mina viskande träd utanför.

Nu är det dags att byta surret från många pratande människor till suset från de närmsta träden hemma hos mig.