Vidriga vändningar

Tanken var att jag skulle skrivit ett blogginlägg om den härliga promenaden jag hade förut idag, där Vidar och jag gick i ett dis av små, små regndroppar som virvlade lätt i luften och inte föll förrän de samlats på trädens kvistar och grenar med ett ljud som fick mig att sprätta till av överraskning eftersom resten av alla ljud var dämpade till nära nog stumhet.

Men så fick jag för mig att gå ner i källaren för att sätta igång en maskin tvätt så att den kunde bli klar innan läggdags.

Jag kilade snabbt in i tvättstugan, körde igång maskinen och snodde ut därifrån igen, nöjd med mig själv. Det är inte alltid jag kommer ihåg att tvätta förrän tvätthögen skriker åt mig att den har växtvärk och omedelbart behöver tas omhand.

I hallen utanför kunde jag inte ignorera en besynnerlig lukt. Inte alls faktiskt. Med näsan i vädret funderade jag över vad i hela friden det kunde vara och letade mig fram till det lilla rummet med frysboxen i. Där har jag lagt en hög med märgben till Vidar. Lite så länge, tills jag tömt frysen där uppe på alla bär.

Jag stirrade misstroget på den svagt brummande frysboxen. Den var ju igång? Men lukten var starkare därinne i rummet och till slut lyfte jag på locket.

Min omedelbara reaktion var att drämma tillbaka locket, gå ut ur rummet, stänga dörren och gå uppför trapporna fortare än jag någonsin gjort tidigare. Vansinnigt barnslig reaktion, jag vet, men jag ville verkligen inte ta tag i eländet och speciellt inte på kvällen.

När jag sansat mig gick jag tillbaka igen och insåg att lukten spridit sig till i princip hela huset. Det fanns ingen återvändo. Jag skulle bli impregnerad av lukten av ruttet blod för evigt om jag inte fick ut eländet snabbare än kvickt.

I en paus jag var tvungen att ta ringde jag en vän som föreslagit att jag skulle filma och lägga ut min reaktion på Youtube. Det är visst populärt… Visserligen är det helt min humor och jag skrattade när jag läste meddelandet, men jag tyckte att det passade att jag som hämnd både klöktes, hostade och snörvlade vilt i luren på honom. Vid det laget hade jag baxat ut ben, stått på huvudet ner i frysboxen och torkat blod och gjort rent blodspåret som jag lyckats droppa på golvet på vägen ut genom dörren och stod och jämrade mig över att lukten nog aldrig skulle gå ur. Vilket elände!! Han förstod nog att jag var på bristningsgränsen men kunde inte låta bli att reta mig lite till. Fast mitt i allt kaos var det skönt att få lite humoristiskt perspektiv och att få vräka ur sig all desperation.

Det var strömavbrott i ett par timmar igår och det verkar ha varit mer än den gamla frysboxen klarade av. Men istället för att bara stanna fortsatte någon motor att gå lite varm vilket ledde till en helt motsatt effekt och boxen hade en högre temperatur inuti än det var i rummet. Märgbenen fick verkligen en extra skjuts i förruttnelseprocessen…. Jag tvättade håret fyra gånger med två olika sorters schampo och packade ner kläderna i en plastpåse. Jag bara vägrar att gå ner en gång till ikväll med den stinkande påsen tvätt. Det får bli i morgon och då hoppas jag verkligen att jag fått bukt med lukten i resten av huset. Vädring och ättiksprit fick bli första insatsen. Annars vete skrutt vad jag ska hitta på. Skämmas hjälper tydligen inte ett dugg i alla fall…

Trots de glada tillropen varken filmade jag eller tog några bilder. Så det blir förhoppningsvis något mycket bättre i morgon istället. Lite mindre stinkande i alla fall…