Inte alltid som man tänkt sig

Vilken dag… Den började konstigt och blev än märkligare. För att få rätsida på allting gick jag iväg på något som jag trodde skulle bli en kort promenad. Men fötterna ville annat. Hunden också. Vi gick och gick. Upptäckte nya platser och återupptäckte gamla. Ån har förvandlats till en större bäck och stenar som inte skymtat alls förut har nu kommit i dagern och det muntra porlandet lockar till att stanna kvar ännu en stund.

Jag var orolig för att Vidar skulle bli överhettad eftersom det blev allt färre och färre moln på himlen ju längre tiden gick, men han sprang lätt och ledigt i backar och tiggde och bad om att jag skulle kasta bollen ännu fler gånger, längre och högre. Kort sagt, han hade jätteroligt.

Det var istället jag som vadade ut i ån för att få lite svalka. Men minnen av alla andra gånger jag vadat ut i åar och att jag så gott som alltid lyckas ramla gjorde att jag tog försiktiga och trevande steg. Det är nåt med forsande vatten och stenar som alltid får mig helt ur balans, men denna gången stod jag på benen, vilket var tur eftersom jag släpade med mig kameran… Vidar låg på strandbanken och knaprade på en pinne och jag fick en lustig bild av att han var på bio och bara väntade på att få se det stora plasket. Han känner väl mig vid det här laget…

Tre timmar senare var vi tillbaka hemma. Väldigt mycket senare än vad jag hade tänkt men en otrolig befrielse från instängdheten som kommer med värmen. Inte ens snödjupet begränsade oss så i vintras även om snön ibland räckte mig upp på låren och som min ridlärare brukade vråla åt mig; jag har långa ben!

Tanken var att visa fler bilder från dagens promenad men under kvällen var jag på kurs så bilderna är fortfarande kvar i kameran.

En bit bort från mig finns affären där jag köper fodret till hunden och de absolut jättetrevliga ägarna har olika event emellanåt. Den här kvällen var det andra tillfället då vi fick tillfälle att lära oss mer om träning och återhämtning för den högpresterande hunden. Spännande, men när prat om pulsmätning, pulsklockor och tyngder för benen kom upp lutade jag huvudet bakåt och gäspade. Markus Torgebys ord spelade som ett mantra i bakhuvudet på mig; krångla inte till det. I löparens hjärta finns glädjen och friheten. Jag vill inte döda den med en pulsklocka på mig och hunden. Vi tränar inte för att vinna lopp eller klara skarpaste agility-kurvorna, vi rör oss för glädjens skull, för att rörelsen i sig är lycka. Prestationsångest är ingenting jag vill ha i min ryggsäck.

Trött efter kvällen och väl hemma igen blev jag ändå inte besviken över att det inte riktigt passat mig och våra behov. Nu vet jag vad jag inte är intresserad av och att mina gamla kunskaper om musklers uppbyggnad, deras olika strukturer, mitokondrier, anaerob och aerob träning fortfarande finns kvar. Jag kan helt enkelt massor mer än vad jag tror att jag gör.

Det bästa av allt? Jag fick kela med en superfin hund under nästan hela kvällen och jag träffade en ny tvåbent vän. Hennes hjärta klappar också för löpning.

Advertisements

3 thoughts on “Inte alltid som man tänkt sig

  1. hello Evelina, is the best thing that can happen in life, when things happen that you did not expect, and are better… I hope you have time to show these new pictures.
    I liked that reflection of the runner, more than thinking about it, personally I am completely sure, that life really is like that, it is a perpetual movement of freedom and happiness, but when we convert life into an anxiety for performance, and successfully superfluous achievements, we kill life and its real objective.
    in the same way we do with all the things we develop in life.
    How good that you like to do your things, how to run, just for the freedom to live and be happy, I think that society should be based on that.
    We would be a real humanity, not the tragic caricature in which we live.
    I do not want that in my backpack either.
    I hope not to die in the attempt.
    Have a nice day, a hug, Fernando.

    Liked by 1 person

    1. Thank you so much for that comment! All true, straight through. It took me for ages to figure out that my whole being starts to die as soon as I try to do something that is expected of me and not what my heart tells me to do. Hard lessons, but I have learned them all…
      Hugs!

      Liked by 1 person

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s