Härliga hund

När en del av mig skriker efter rutin och stabilitet och den andra delen önskar all form av rutin och stabilitet så långt pepparn växer vinner oftast den senare delen.

All form av väder går att vara ute i relativt bekymmersfritt förutom värme för vår del. Jag valde en hund som skulle orka att flänga runt med mig på diverse olika upptåg och jag ville att det skulle vara en tålig hund för den väderlek som oftast råder här, kallt, blött och blåsigt. Nu är vi lite låsta vid att det blir för varmt för promenader på dagarna och även kvällarna har varit så pass varma att jag vill vara lite försiktig (hur i hela friden gör folk utomlands där det blir jättevarmt??) så sjön har varit ett givet mål.

Jag har dock ledsnat lite på att kasta pinnar ut i vattnet och att gå samma sträcka varje dag får det att klia i tänderna på mig. Ja, jag vet att det är en omöjlighet, men jag svär att det kliar så mycket att jag måste gnissla tänderna lite mot varandra för att det ska kännas bättre.

Så igår bestämde jag mig för att inte gå till sjön. Inte till sjön. Här omkring är det nästintill omöjligt att inte passera vatten alls. Det finns sjöar och åar och bäckar som kvillrar sig nedför sluttningarna lite överallt så en helt “vattenfri” runda får jag anstränga mig för att hitta.

Så på min “inte gå till sjön”-promenad igår passerade vi alltså en annan sjö än den vi gått till de senaste kvällarna. Ju närmre vi kom desto mer började Vidar öka på stegen. När vi kom fram till stället där folket på gården brukar lägga ut bryggan formligen studsade han av iver med tungan som en yster vimpel i munnen. Vem är jag att neka honom att leka i vattnet då?

Det är lite knepigare att komma ner till vattnet här och det blir djupare mycket snabbare så jag var inte alls säker på att han skulle våga sig ut mer än för att blöta ner tassarna. Inte han själv heller, tydligen….

Men så kom han på den fantastiskt fina lösningen att gå på stenarna längs med vattenbrynet och på så vis få en rolig stund.

Vilket företag som helst skulle vilja anställa honom, han är lösningsorienterad till tusen och hittar alltid sätt att ta sig runt problem som uppstår och han är alltid lika positiv till nya saker. Lite för positiv ibland. Som när han inte förstår att han inte får kasta sig fram till någon som kommer och hälsar på och jag säger åt honom att gå. Då kommer han helt enkelt in genom den andra dörren istället. Problemet löst, i hans värld, han gjorde som jag sa åt honom och får ännu en chans att kasta sig i famnen på den spännande människan som kommit hem till honom.

Efter att han klättrat runt lite bland stenarna och bekantat sig bättre med det här nygamla stället kastade jag en pinne ut i vattnet bara för att se vad han tänkte göra. Litegrann förvånad fann jag mig sedan ståendes och kastade pinne och kastade pinne och kastade pinne till en mycket entusiastisk vovve som inte ens brydde sig så mycket om att det skvätte vatten upp över huvudet när han dödsföraktande kastade sig ut från den lägsta stenen i sin iver att galoppsimma ifatt den där pinnen.

Jag fick en annan vy över en annan sjö och stod med solen rakt framifrån istället för bakom ryggen den här gången. Variation förnöjer…

Det finns en söt liten bänk att sitta på och njuta av solnedgångarna vid. Jag har tänkt så många gånger att jag ska sitta just där men av någon anledning blir det alltid att jag sätter mig på någon av stenarna istället. En stund i alla fall.

Så igår när Vidar blött ner varenda sten i sin iver stod jag istället och beundrade solnedgången. Det är något visst med solnedgångar där de sista strålarna reflekteras över vattenytan.

Färgerna blev så intensiva att det nästan gjorde ont och det var helt klart en av de vackraste jag sett i år. Det dröjde bra mycket längre än jag hade tänkt tills vi började gå hemåt igen. Eller tja, gå och gå… I skuggan mellan träden lurade myggorna. Jag som så tvärsäkert uttalat mig om att knotten är värsta plågan här om vårarna fick mig en lektion om myggornas anfallsteknik. Tunnklädd som jag var fanns det inget annat alternativ än att öka takten. Tur att myggen var stora som bombplan för det nästan small när de attacklandade på huden. Bekvämt för mig när jag skulle slå ihjäl dem. Men solnedgången var värt vartenda stick från dem. Stick och stick förresten, jag tror minsann att de hade med sig varsitt järnspett att hacka sig fram med….

Advertisements

3 thoughts on “Härliga hund

  1. hello Evelina, it was worth this walk… beautiful pictures of the sunset, that bench in that tree is great to observe the lake, it’s really worth it, having to put up with the mosquitoes when you go back, after such a wonderful sunset…
    Have you thought about taking Vidar maybe, to some dog trainer?, Sometimes it is very useful and you could be on time so that he knows how to behave, in the interaction with other people, and he knows how to obey you…
    I hope your things go well, and without complications…
    a hug, fernando.

    Like

    1. Hi there! I agree that it definitely was worth being provoked by the mosquitos after spending time by the lake 😊
      I don’t really think of Vidars behaviour as a problem, he has strong herding instincts and when herding it’s actually crucial that the dog has a mind of his own. Instead of trying to supress him l try to work with that in mind. He just gets a little over excited from time to time. But he’s still quite young, so it’s okay.

      Liked by 1 person

      1. ahhh.!!, now I understand, it is a shepherd dog, and I understand… and yes, to that we must add that he is very young really, well, just patience, ha ha… greetings.

        Liked by 1 person

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s