Många bäckar små

Nä, nu har det varit motigt ett tag. Inte så att det direkt går att sätta fingret på att det är just en sak som har gjort det tungt utan det är väl som vanligt, många bäckar små, som i de allra flestas liv. Det kändes jättefånigt igår kväll när gästerna gått hem och jag upptäckte att hunden kräkts på mattan. Inte nog med att vi har slitit mycket med att han ska må bra i magen utan jag har även tvättat den där mattan ganska nyss, en stor och tung ullmatta som jag knappt orkar lyfta så det var med en ganska stor ansträngning jag tog mig an tvätten av den. Med en suck gick jag och lade mig bara för att fara upp igen en timme senare och hålla en våldsamt hulkande hund i famnen. Jag blir så orolig. Det har funkat så bra med specialfodret att jag lite släppt på alla restriktioner för vad han får utöver sitt foder, men nu får vi backa några steg igen.

På morgonen satt jag på trappen en stund och frös. Det var fjorton grader varmt och mina blommor blåste sönder i den kraftiga vinden. Nästan storm i vindbyarna och den enda som var oberörd var hunden.

Min fina granne fick syn på mig när jag satt och deppade över att mina favoritblommor inte skulle klara den hårda hanteringen och bjöd in mig på frukost. Jordgubbar, mjölk och grädde. Somrigaste frukosten som finns! Då är det omöjligt att fortsätta att deppa.

Vi pratade en stund om allt möjligt och jag kände mig laddad med energi när Vidar och jag gick hem igen. Då försvann strömmen. Det är nästan löjligt vad handikappad man blir på en gång. Jag som stod lutad över min matta som jag baxat ut i badrummet såg plötsligt ingenting när lampan slocknade. Vinden ven igenom huset och istället för att fortsätta att städa gick vi ut istället. Men på senaste tiden har jag blivit lite ängslig för att gå i skogen när det stormar. Alltför många grenar har knäckts och brakat ner i närheten av oss och idag small det rejält i några av träden så det blev ingen lång sträcka och jag valde omsorgsfullt en väg med så få träd som möjligt.

Tillbaka på yttertrappen med en hund som lyckligt lekte med alla nedfallna kvistar försökte jag se en väderleksrapport om hur länge det ska fortsätta att blåsa och påmindes ännu en gång om att mitt internet inte har fungerat som det ska på flera dagar. Det är otroligt frustrerande när det tar en halvtimme att ladda upp en bild till bloggen och ibland inte ha någon täckning alls.

Så när jag satt där och försökte kontrollera min växande frustration kom nästa granne. Vi växlade några ord om väder och hälsan och så pratade han lite om deras hund. Med stigande undran lade jag märke till att han pratade om hur hunden varit och inte hur han är. Så jag var tvungen att fråga. Lilla Bravo fick somna in förra fredagen. Han var gammal och hade ont, men det värker ändå i hjärtat. En fin och glad liten hund som inte finns mer. Det kom inte helt som en blixt från klar himmel utan jag var lite förberedd för han har pratat om det ett tag, men döden är så definitiv och det spelar ingen roll hur förberedd man än är. Den lämnar mig aldrig oberörd.

Jag kom av mig. Allt krånglande och strömmen som försvann, sjukdom och att Bravo inte finns mer gjorde att dagen inte alls blev som jag tänkt mig. Katten märker av min sinnesstämning och ligger tätt intill mig och spinner högljutt. Han vet hur man tröstar.

I morgon blir det förhoppningsvis lättare. En god natts sömn och té i någon av muggarna jag fått i present blir en fin start. Det andra får reda ut sig allt eftersom. Världen har inte rasat samman och det blir säkert midsommar i år också, med eller utan internet. Jag klarar mig utan el också för den delen. Det blir bara lite fler änglatofflor som virvlar fram över golven.

Jag kommer nog att göra som träden i skogen och kramas lite extra ikväll. Djuren brukar inte förstå vad det ska vara bra för, men ibland får de bara finna sig i att få lite extra kärlek.

Ta hand om dig där ute.

Advertisements

Inte som vanligt

Det där med att fylla år. Det är nog inte riktigt min grej. Fast om man får önska sig precis vad man vill och det går i uppfyllelse så är det inte så dumt ändå. Jag önskade mig spöregn och en ridtur och fick båda delar. På morgonen var det ett ihållande regn som kändes som att det kunde fortsätta hela dagen men senare sprack det upp och solen sken som aldrig förr. Efter lite traditionellt firande drog jag så iväg till hästarna. Vilken fantastisk fin ridtur det blev! Skogen andades fukten, det droppade från löv och grenar och där solen värmde upp marken steg ångan upp och bäddade in världen i ett flor av skiraste vattendroppar. Så vackert att jag glömde se mig för och plötsligt hade jag granbarr innanför bh-n, vattendroppar i nacken och grenar i ansiktet. Det gör inget, det är sånt som nästan alltid händer mig. När jag sitter på hästryggen slipper jag i alla fall att snubbla… Jag hinner inte riktigt med att se allt på en gång, så som jag skulle vilja.

Jag slås ständigt av det motsägelsefulla i landskapet här omkring. Det är inte speciellt höga kullar, men ändå händer det titt som tätt att man ser riktigt långt när man kommer ut ur skogen. Plötsligt är grantopparna milsvida omkring och försvinner i en blånande fjärran.

Det är nog det som jag älskar mest av allt här. Plötsligt är det som att man flyger. Ändå märks det knappt att man klättrat uppför.

Det slog mig att jag inte riktigt är van vid att fira födelsedagar på vanligt sätt med kalas och tårta och sånt som kanske är vad man tänker sig är hur man firar. När jag växte upp var vi nästan alltid i Danmark på semester och det var den finaste presenten av alla, tyckte jag, så att vara hemma känns både märkligt och lite fel. Förra året stod jag på bergstopparna i Lake District i England och dog lite av hur många vackra platser det finns på jorden. Jag var genomsvett hela dagen och pausade på en av topparna och åt en bit tårta som blivit mosad i ryggsäcken och badade i bara trosorna i en av de små bergssjöarna efter att ha klättrat uppför en bergsvägg som jag visste att mamma skulle svimmat av skräck om hon vetat om det. Det var underbart! Att vara utomhus och upptäcka nya platser är bland det finaste jag vet. Där fanns en riktigt gammal ek (engelsmännen hävdar att den är tvåtusen år gammal) och några redwoodträd, men de var bara 200 år gamla så de såg ut som tandpetare i jämförelse med sina kusiner i Canada till exempel.

I år blev det ändå en riktigt fin dag. Inte så spektakulär, men jag bor hellre i ett vackert område än åker till ett på semester en gång om året. Här finns fortfarande så mycket att upptäcka, njuta av och inspireras av att jag blir förälskad om och om igen.

De små ponnyerna till exempel. Jag har gått och tänkt på dem nu sedan jag såg dem sist. De små liven som såg ut som vildhästar. Utan att jag riktigt förstod det så nästlade de sig in i mitt hjärta och jag skulle kunna bara vara där i timmar och titta på dem och lyssna på dem. Märkligt hur man reagerar ibland.

Så små och ändå så starka och härdiga. Mycket vilja och ihärdighet, nyfikenhet och livskraft i dem.

Alla har så vänliga ögon. Inte en enda som såg misstänksam eller arg ut. Jag skulle kunna ta med dem på promenad allihop. Så mysigt!

Tänk, jag är så priviligierad som har en katt, en hund, möjlighet att rida ofta och dessutom få tillgång till ett fantastiskt landskap där det ibland finns sådana små pärlor i hagar vid gårdarna. Det är nog den finaste födelsedagspresenten av alla.

Eller tja… Det finns faktiskt fler fördelar med att fira på hemmaplan upptäckte jag. Plötsligt kommer det vänner med jordgubbar, choklad, vin, räksmörgåsar, smycken, blommor och andra små presenter. Väldigt fint och mysigt. Jag kanske ska prova på att vara på hemmaplan fler gånger ändå…

Det är lättare att gå

Det pirrade sådär mycket i kroppen idag igen. Jag vet att det finns massor att göra här hemma, som att städa och plocka och laga mat och så, men det går inte när kroppen vill annat. Så vi gick ut, Vidar och jag. Igår fyllde jag själen med lycka och sinnet med ro på hästryggen i ett par timmar och vi red på en väg som jag inte har gått någon gång. Egentligen förstår jag inte riktigt varför jag aldrig gått där, nu när jag vet att vägen inte tar slut utan fortsätter med hjulspår och skogsvägar. Så idag kändes det som att det kunde passa alldeles utmärkt.

Det tog fem kilometer innan det slutade pirra i kroppen och det var så skönt när jag kunde slå av på takten och jag plötsligt upptäckte att jag gick och log. Tänkte på det humoristiska i att jag fortfarande behöver visa legitimation på Systembolaget och att mannen före mig i kön vevade ner bilrutan någon timme senare när han körde ifatt mig och flinande frågade om jag inte kommit längre innan han sa att det kändes som att han förföljde mig. Jag skrattade tillbaka och så redde vi ut att vi ändå bor relativt nära varandra, och att även han sett mig många gånger förut när jag traskat omkring med hunden.

Nära och nära förresten. Kanske någon mil eller två emellan oss, men här ute bland träden är det som att det blir nära ändå. En mil är inte så långt. Jag gick ju en mil idag, när jag väl hittat rätt till slut. Det är nämligen en sak att njuta av fartvinden i galopp när man bara tar rygg på ekipaget framför och en helt annan att själv minnas vägen. Då är den plötsligt kantad av goda små smultron, härligt doftande blommor, en och annan orre och faktiskt en hel liten tjäderfamilj idag. Fast pappa tjäder var visst någon helt annanstans.

De flög upp så nära och var alldeles vimsiga allihop så Vidar och jag bara stannade och tittade på alla små bruna dunbollar som for åt alla håll. Vidar tappade först sin egna lilla boll av förvåning men sedan traskade han lugnt vidare. De små liven fick klara sig själva. Vi var ju på upptäcktsfärd…

Jag gick bara fel en gång, en och en halv kilometer fel, så jag var ganska nöjd ändå med mitt minne. Det gjorde inget att ha fått se den där extra biten heller. Den var fin på sitt lilla vis. Men hädanefter ska jag nog lita mer på hunden, som på något oförklarligt vis verkade förstå att jag varit en av ryttarna på hästarna som gått där dagen innan. Han spårade dem lugnt och tryggt även på stenhårda marken där jag själv inte kunde ana det minsta avtryck.

Apropå hästar så går det massor av shettisar och betar i hagarna vid en av gårdarna man passerar. Tänk att dessa små, små ponnyer beter sig precis som stora hästar gör. Hingstarna skriker sina hesa hingstskrik och slår ut med hovarna, kommer dansande till mötes, vädrar högljutt i luften och går sedan och ställer sig på en utsiktsplats och spanar dramatiskt åt ett annat håll när han förlorat intresset. Jag stod länge och tittade på den ena lilla flocken medan Vidar tålmodigt satt bredvid mig och sög på sin boll. Så fantastiskt roligt det vore att spänna för ett sexspann framför en fin liten vit vagn, ha en vacker klänning på sig och köra in i byn som en liten bit saga en helt vanlig vardag. Sex små svarta sagohästar med ivriga hovar och glada ögon. Vilket äventyr!

Skulle du?

Just där den första stjärnan syns på himlen, då andra är hänförda av solnedgången, just där och då finns jag hos dig. I det första försiktiga gnistret mellan dag och natt, strax innan världen blir blå. När du vilar dina ögon mot skymningsljuset och njuter av värmen mot din kropp andas jag försiktigt i din nacke och vänder mig om för att gå.

Just när den första stjärnan syns på himlen, gnistrar sitt vita ljus mot dig, stannar jag upp en stund och virvlar sorglöst vid din starka rygg, leker i din doft och vänder sedan om dit där jag är trygg.

Just i den korta stunden, innan timmen blir blå, i första gnistrande stjärnljuset, vänder jag om för att gå. Om du sliter blicken från den vackra solnedgången, vänder dig om just då, skulle du ens se mig då?

Att finna skogens guld

Det kliade och drog i hela mig efter att få ge mig iväg till mitt lilla utflyktsmål idag. Ändå tog det tid innan vi kom iväg och jag glömde nästan bort att njuta av vägen dit. Det är en väg som jag annars brukar tycka mycket om att köra för det känns lite som att man kan fortsätta i en evighet och att det bara kommer att vara lika vackert hela vägen.

Slingrande grusvägar och små sjöar överallt. Röda små stugor lite här och var och en och annan bondgård. Det är en så stor skillnad att köra där om sommaren i ljuset och allt det gröna, när man faktiskt ser hur det ser ut och man inte bara måste koncentrera sig på att inte slira av vägen.

Vidar kikar ivrigt ut genom sin ruta i bilen och när jag saktade ner för att parkera snor han runt, runt och gnyr av iver. Jag vet inte om han känner igen sig eller om det bara är allmän upphetsning över att få nosa på ett nytt ställe, men han skakar i hela kroppen när jag öppnar bagageluckan.

Det är så vackert där. Den stora herrgården har renoverats under ett par års tid och fasaden lyser ännu vitare än jag minns.

Man har börjat anlägga en örtagård vid ena gaveln på huset och det kommer att bli fantastiskt bra när det är klart. Jag funderar på om jag ska berätta att en körvel har rymt från en tidigare odling och är på väg ner till sjön, men å andra sidan spelar det väl inte så stor roll.

De flesta som kommer hit är nog mest nere vid den gamla kvarnen och området däromkring, men Vidar och jag skulle gå Vildmarksleden. Jag tycker att det är lite fånigt att kalla åtta kilometer märkt led i gammalt bruksområde för “vildmark” men det kanske är för att stora delar av leden bara är en smal stig.

Det har ju varit ruskigt torrt ett bra tag nu, men spängerna kändes ändå fint att gå på där de var utplacerade för det är lätt att trampa snett i den mjuka marken.

Mitt stora mål för dagen var egentligen den stora eken vid vägen som är kvar sedan drygt 300 år. En skylt berättar att eken förmodligen är äldre än så och att stammen har en omkrets på 550 cm.

Det går inte att fånga en sådan bjässe på bild. Jag gjorde inte ens ett ärligt försök. Stod bara tätt intill stammen en stund och försökte ta in det mäktiga i att någonting kan leva så länge och vara så full av livskraft.

Det finns fler ekar längs med den gamla vägen. De har inga skyltar men är imponerande stora även de.

Första gången vi gick på Vildmarksleden tog vi den korta rundan så jag var oförberedd på landskapet som skulle komma lite längre fram. En mosse, visade det sig. Komplett med både jakttorn, ängsdun och hjortron. Hjortronen är inte mogna riktigt än, men jag gick förtjust och pekade ut dem åt Vidar som inte alls förstod min entusiasm. Hjortron som är så gott! Han har ingen aning om vad han har missat!

Egentligen ska det inte finnas hjortron så här långt söderut, men just här råder det norrlandsklimat så de tycker väl att det funkar alldeles utmärkt ändå. Om jag har riktigt mycket tur kanske jag kan få ett eller annat bär om vi åker tillbaka snart. Fast det är nog många som tänker så…

Det blev mycket för Vidar att nosa på under de där ynkliga kilometrarna och efter att ha badat i sjön bland de största vågorna som han har upplevt orkade han nästan inte spana ut genom rutan på vägen hem. Han slocknade som ett barn efter en dag full med lek så fort vi kom hem. Jag är så imponerad över hans lyhördhet, följsamhet och vilja att vara ständigt uppmärksam på mig även om allting annat är nytt och otroligt spännande så försäkrar han sig alltid om att han vet var jag är och vad jag gör. Jag och bollen.

Han har gått och kollat mig ett par gånger nu ikväll, med ögonlocken hängandes nere vid knäna och jag vet att han allra helst vill att jag kommer och lägger mig.

Det är väl dags för mig att knyta mig också. Men istället för att drömma om den orangea bollen så kanske jag drömmer om vidsträckta myrar med massor med brandgula små bär och dansande älvor i skymningen. Mm, det blir fint.

Det stora slurpet

Det regnar. Vinden kastade sig plötsligt in genom mina öppna fönster och fick gardinerna att flaxa vilt. Därefter kom de första ilskna dropparna mot rutorna. Fundersamt stängde jag två av fönstren och bad i mitt stilla sinne att det inte skulle bli åska. Med den här långvariga torkan är naturen som en enda lättantändlig fackla och brandkåren släckte två små pyrande bränder bland träden inte långt härifrån igår.

En av dem som brukar stanna bilen och växla ett par ord i dikeskanten sa att han egentligen borde ge sig ut och jobba i skogen men att han inte vågar. Minsta gnista kan få ödesdigra konsekvenser. Det var inte förrän han sa det som jag erinrade mig att jag inte hört den endaste lilla röjsåg eller motorsåg på en halv evighet.

Nu är det vindstilla igen och de ilskna dropparna har ersatts med ett stilla sommarregn. Fåglarna har börjat sjunga lite försiktigt och dofterna stiger från den varma, fuktiga jorden.

Det är som en vän sa till mig sist det regnade; det är nästan så att man kan höra naturens stora slurp när den girigt suger i sig fukten. Bäcken på bilden ovan brukar vara fylld med betydligt mer vatten, men förhoppningsvis kommer den att fyllas på med mer vatten de närmaste dagarna.

Det känns nästan löjligt skönt att krypa upp i soffan, lyssna på regnet och sätta på sig varma, mjuka kläder och lyssna på koltrasten medan ljuset långsamt blir mjukare.

I morgon tror jag att vi ska åka till de 400-åriga gamla ekarna som finns längs med vandringsleden några mil bort. Vi har inte varit där på ett tag nu och jag har tänkt på dem ett tag. Ekarna här omkring är också vackra, men inte alls lika gamla. Ibland är det fint att komma iväg en bit bort också. När hjärtat längtar ut och värmen inte kapslar in en längre. Byta ut det gröna taket av träd till andra träd och stigar. Det blir nog bra.

En mjuk onsdagskväll önskar jag dig.

Härliga promenad!

När den galna värmeböljan plötsligt slog om och blev till en vanlig svensk sommar med temperaturer runt tjugo grader, duggregn och senare ett barmhärtigt skiftande molntäcke satte jag på mig skorna och gick ut. Det kändes märkligt att ha skor för en gångs skull för jag bytte ju direkt från vinterkängor till sandaler i år. Men rytmen i stegen fyllde mig med glädje. Jag traskade på längs med en grusväg som jag känner till väl, men istället för att slå in på den vanliga stigen som leder in djupare i skogen fortsatte jag rakt fram. Där har jag aldrig gått förut och jag ville så gärna gå utan mål en stund medan det skira floret av regndroppar lade pärlor i mitt hår och svalkande min kropp.

När jag märkte att jag började vända tillbaka hemåt igen uppskattade jag att det var ungefär åtta kilometer kvar av ljuvliga steg i skymningen och väl hemma stannade stegräknaren på en och en halv mil. Så otroligt skönt att äntligen kunna röra på sig igen utan att få den där knastriga känslan av torka och tyngd i kroppen. Hela mitt väsen jublade.

Vi gick bara en mil idag, jag och Vidar, men vi slog in på lite andra stigar och stannade lite oftare eftersom det inte regnade och jag tog lite fler bilder. Tittade på fler blommor och lät Vidar leka i vattendragen vi passerade.

Tistlarna har slagit ut. Jag är lite förälskad i dem och blir alltid lite full i skratt när jag ser de första knopparna slå ut. Det är ett lite speciellt minne kring de där tistlarna som får mig att le inombords. När jag var fjorton år och det var midsommarafton fick jag för mig att jag skulle plocka sju sorters blommor och lägga under kudden för att drömma om min tilltänkta make, så som jag hört att man gjorde förr. Nu befann jag mig i Danmark så det blev en omöjlighet att klättra över sju gärdesgårdar som man egentligen ska, men det var jag inte så bekymrad över. Mitt största problem, skrattade mina föräldrar, borde väl bli att hålla tyst hela kvällen. Jag blev inte ens sur eftersom jag visste att det var alldeles sant….

Jag gav mig ut i kvällen och letade blommor, väldigt koncentrerad på att inte ens prata för mig själv, men efter en stund upptäckte jag att det inte var helt enkelt att hitta de där sju sorterna. Till slut gav jag upp och vände tillbaka. Det var då jag fick syn på de vackra tistlarna i dikeskanten. Med fingrarna fulla av små, små taggar men omåttligt stolt över mig själv att jag lyckats få med mig sju olika sorter till slut utan att svära högt en endaste liten gång lade jag så min bukett under kudden den kvällen.

Jag tror inte att jag drömde om någon kille den natten, tror knappt att jag drömde alls och lite besviken över att mina ansträngningar inte ens gett en hint om framtiden slängde jag ut den ledsna buketten.

Idag log jag bara när jag såg de vackra blommorna igen. Jag tänker inte plocka några blommor i år, men jag njuter definitivt av prakten.

Det är synd att säga att jag gick på stigar hela tiden, för det gjorde jag inte, och mitt upp i allt öppnade skogen upp sig i en härlig panoramautsikt som jag blev helt överrumplad av. Det var inte vad jag förväntat mig och jag stod en lång stund och bara tittade.

Trädtopparna försvann i diset men det var underbart att kunna följa trädtopparna med blicken så långt bort. Annars går vi ju oftast mitt inne bland träden och ser inte alls så långt.

Det här stället tycker jag är lite kusligt att passera och idag var första gången som jag följde linjen av döda träd och stolpar. Det är förmodligen en gammal hage med tanke på stolparnas regelbundna placering, men träden? Jag har aldrig sett något liknande någon annanstans och jag tycker att det mer ser ut som skrovet av ett jättelikt fartyg eller benen av ett gigantiskt djur som inte helt har sjunkit ner i mossan och riset.

Vidar är såklart lika obekymrad som vanligt. Han bryr sig inte om spretiga gamla staketstolpar eller träd som sågats av på märkliga sätt. De blir varken drakskelett eller rester av urtidsdjur i hans fantasi. Tvärtom erbjuder de bara fantastiska möjligheter till mer lek.

Jag längtar fortfarande efter mer regn, men mitt hjärta har försiktigt börjat sjunga igen. Sjunger om långa promenader, ljuvliga dofter från nattviol i skymningen och slöjor av dimma i gryningen när solen värmer bort daggen ur gräset.