Efter regnet

Det har regnat idag. Både intensivt hamrande mot fönsterrutor och tak och som ett fint och härligt vårregn som gör att man längtar ut för att få känna de svala dofterna av spröd grönska.

Visserligen kom solen tillbaka på eftermiddagen, men intensiteten var inte kvar. Sommarkänslan var bortbytt mot vanlig vår. Den som lika gärna kan klä in världen i frost under natten som att bjuda på åska under eftermiddagen.

Det är lättare att gå efter regnet. Den svala vinden blir frisk och solstrålarna som bryter igenom värmer alldeles lagom mycket.

Ändå var det som en lättnad när dagen började snegla mot skymningen. Morkullorna flög upp och pilade fram och tillbaka ända tills deras små kroppar inte längre syntes och bara deras säregna ljud hördes ytterligare en stund.

Jag lutar mig lite mot fönsterrutan ikväll, önskar stjärnfall och åska om vartannat. Det har varit en så lång period av samma vind, samma skarpa sol och samma frasande fjolårslöv.

Tänder några stearinljus och kokar en kopp té. Väntar på månens mjuka glans. Hon håller mig sällskap om nätterna och bäddar om mig i min säng. Viskar om kommande nätter med sammetsmjukt vatten i skogstjärn och sjö, silverglittrande granar och mjuka skuggor på stigen.

Jag lutar mig lite mot fönsterrutan ikväll. Andas mjukt mot glaset. Hon pratar stillsamt om tålamod igen, så som så många gånger förr. Månen, som sett mig bada i sitt ljus, dansa i skogens tystnad och alltid funnits där och stoppat om mig när jag blivit trött.

Snart, snart när det har blivit ännu lite varmare kommer jag att vila ute hos henne igen.

Att inte behöva flytta

Att vara det man är utan att gå under. Det är en konst.

Förut har jag alltid flyttat. Inte när jag bodde hos mina föräldrar, men sedan. Under hela mitt vuxna liv har jag som längst bott i tre år på ett och samma ställe, en enda gång. Annars har jag flyttat varje eller vart annat år. Att jag bor där jag bor nu är alltså lite av en sensation för jag har inga planer på att dra vidare, trots att jag passerat den magiska tvåårsgränsen. Två år. För mig är det en evighet. Ändå är det inte så att jag har tänkt att jag ska riva upp bopålarna så snabbt efter att jag flyttat in alla de andra gångerna, tvärtom så har jag flera gånger satt mig ner och sagt att nu minsann ska jag inte flytta än på väldigt, väldigt länge. Varje gång som jag stått lutad över en flyttlåda ett tag senare har jag varit lika förundrad över den där rastlösheten som har rivit i mig. Jag har bara varit tvungen att komma därifrån. Bort. Någon annanstans.

När den där känslan river tag i mig numera så tar jag min kamera och min hund och går ut. Jag går tills jag inte behöver gå mer och kroppen inte längre är lika rastlös utan fylld av doft från mossa, träd och skogstjärnar. Jag går tills den hellre behöver té och en varm filt. Eller som idag när jag först gått och sedan suttit och tittat på ett tiotal snokar som solade vid sjökanten.

Tänk om jag vetat det alla andra år när jag febrilt packat ner och packat upp, att det var ut till skogen jag skulle. Bort från det där som jag trodde att jag borde. Att flytta till något istället för från. Här behöver jag inte ens åka någonstans för att komma till ett bra ställe att gå på, allt finns precis utanför dörren. Precis så som det ska vara.

Jag satt länge idag. Tittade på snokarna, som inte alls ville vara med på bild, somnade en stund och vaknade till rasslet av en salamander som pilade förbi. Ormarna snokade sig sävligt fram och kollade in mig då och då innan de bestämde sig för att de skulle iväg på andra upptäcktsfärder.

Själv låg jag kvar och tittade på solkatterna som lekte under grenarna på träden.

Det var som att bruset i mitt huvud försvann på samma gång som vinden mojnade i går kväll. På något vis blev det en riktig sommardag fastän att det inte var mer än sjutton grader varmt. Eller tja, det är ju varmare än vad det är på midsommar ibland…

Allra skönast är att ha kommit fram till att jag är på rätt plats just nu. Jag behöver inte flytta och jag kan fortsätta att ta mig steg för steg fram till min resa genom Sverige.

Än så länge håller jag på att vänja Vidar vid trehjulingen. Vi tar det väldigt försiktigt och nu när det plötsligt slog om och blev så varmt vill jag inte belasta honom med någonting alls. Därför har det mest bara varit lek och bus i några dagar. Han har träffat kompisarna och lekt sådär outtröttligt som bara hundar kan.

De här två behöver inga leksaker alls, de har så vansinnigt roligt bara de får brottas och springa ikapp.

Fast efter ett par timmar blev värmen för mycket för de båda herrarna och de damp ner i skuggan och försökte ta det lugnt i åtminstone ett par minuter…

De andra vännerna kom inte med på bild den här gången. Det kanske blir ett bättre tillfälle en annan gång.

Önskar en trevlig avslutning på helgen från en trött men nöjd liten Vidar och en trött, men nöjd matte.

Myrkrypningar

Alltså…myror… Vilka sjukt fantastiska djur! Även om jag föredrar spindlar så är jag väldigt imponerad av myror. De klarar nog nästan precis vad som helst! Om man går rakt in i skogen, nästan lite var som helst här omkring, så möter man strax på myrstackar. En del av dem är runt en och en halv meter höga och myrstigarna, som jag kallar för autobahn allihopa, är lätt en decimeter breda. Jo, myrvägar alltså… Nedtrampade nog att synas på ett relativt stort avstånd leder de ut från stacken i olika riktningar och används flitigt.

På vintrarna blir alla myrstackar som jag ser på mina promenader angripna av gröngölingar. De gräver runda hål på flera ställen ibland och sprätter barr så att det flyger lång väg.

Jag kan ju förstås inte låta bli att oroa mig över hur det ska gå för de stackars myrorna. Inte nog med att de blir uppätna när de krupit och lagt sig för vintern utan det blir ju fullt blås rakt in i stacken! Tänk om de fryser ihjäl!?

Så när det började bli varmt och den mesta snön smält bort har jag kikat lite extra på dem som jag har passerat. Det ser fullständigt dött ut under en lång tid tills plötsligt en dag då det kravlar några stelbenta myror till synes helt planlöst omkring i förödelsen. Någon vecka senare är det fullt ös och man kan se från dag till dag hur hålen efter fåglarna krymper. Det är lika häftigt varje gång. De bara fixar det lätt som en plätt, så efter ett tag syns det ingenting alls.

Om de inte hade varit så sura över att man kommer och hälsar på så hade jag nog kunnat suttit och tittat på dem under en ganska lång tid. Men de bits så förskräckligt efter en stund. Jag får nöja mig med att gå förbi, ta ett kliv över deras autobahn och larva vidare på mina egna stigar.

Brunt är också en färg

Det är verkligen en tid av skarpa kontraster. Snöhögarna smälter i rasande fart och gräset har börjat bli grönt. Samtidigt är det så mycket av fjolårets växtlighet kvar, brunt och gult och frasigt torrt. Brunt är också en färg, sa en kompis till mig när jag klagade som värst. Hon har förstås rätt, brunt är till och med en väldigt vacker färg. Det var bara mitt tålamod som inte fanns där, som vanligt. Jag ville ju att det skulle bli intensivt grönt på en gång. Helst igår…

På en av mina promenadrundor finns ett gullregn som vuxit upp vid en nedbrunnen ladugård, eller om det var en lada, det minns jag inte nu. Hela vintern har det rasslat sorgset i ärtskidorna som hängt kvar. Jag har inte riktigt velat titta åt det hållet, det där spröda och ensamma gör mig ledsen på något sätt och jag har hellre tittat på de virvlande snöflingorna eller lett åt Vidars framfart när han skuttat som en hare i snön. Allt för att inte se gullregnet vid den nedbrunna ladan.

Det är kanske just det, att någon en gång har levat på just den där platsen, brukat jorden, haft omsorg om djuren och kanske velat att ett vackert gullregn skulle lysa upp den tidiga skuggan som brer ut sig där berget stjäler kvällssolen. Det gamla gullregnet brann nog säkert också upp, men jag vill tro att det är ett frö som har grott där efter all förödelse. Det som inte gav upp när alla andra gjorde det.

Så igår eftermiddag, när solen ännu inte försvunnit bakom krönet utan lyste upp alla rasslande ärtskidor så att det sprakade gick jag fram till det istället för att vända bort blicken. Det var nästan lika intensivt som en eld, lika starkt och lika krävande. Se mig, hör mig, känn mig!

Plötsligt var det så intensivt vackert att jag nästan började gråta. Det sjöng i mig av kraften som fanns där. Genom hela vintern har vinden och snön slitit i grenarna, vridit och ryckt och ändå har det lilla trädet bara böjt sina ärtskidor och väntat. De sitter fortfarande kvar, i väntan på den gröna tiden då de kan falla mjukt till marken och kanske spira själva så småningom.

Jag som jagat förbi där under hela vintern bara stod och stod och tittade och tog in platsen på ett helt nytt sätt.

Det mesta som är kvar efter branden är övervuxet nu, men man kan ana husgrunder och väggar och överallt finns förvridet järn och skrot. Man får gå försiktigt om man ska ta sig fram just där.

Vidar låg på tryggt avstånd och vaktade på mig så att jag inte försvann någonstans. Han är van vid att vänta på mig, min fina lurv. Jag borde kanske lära mig bättre tålamod av honom… Sakta ner och se mig om från andra perspektiv. Det är också ett äventyr!

I vårljusets ögonblick

Tjugo grader varmt och strålande sol fick mig att ställa in snöskyffeln idag. Vidar passade på att bada och hämta pinnar i sjön en lång stund, men jag tror att jag själv väntar ännu lite till med sådana tilltag. Det verkar som att jag bara blir mer och mer en badkruka för varje år som går. Nu är det på tok för tidigt. Det går dessutom inte riktigt att lita på sina sinnen, verkar jag tro ibland för jag blir så förvirrad om vårarna när det plötsligt är jättevarmt och jag ska ut på promenad. Tittar gång på gång på termometern och inser att om det stått femton minus så hade jag inte haft några som helst problem med att veta vad jag skulle tagit på mig för kläder, men i morse stod det femton plus och jag visste att det skulle bli varmare ändå. Så jag gick fram och tillbaka mellan sovrummet och termometern med Vidar ivrigt rantande i hasorna på mig medan jag klagade på honom att han åtminstone kunde tala om för mig vad som var vettigt att ta på sig.

Vi kom iväg till slut. Jag med alldeles för mycket kläder på mig såklart och Vidar med sitt glada hundflin. Han blir aldrig trött på att jag aldrig blir färdig tillräckligt fort för att komma iväg. Han är bara glad. Jämt.

Mitt på bron här utanför mötte jag en vrålande Nissan Navara med en husvagn efter sig. Just den där kombinationen har jag inte sett förut så det tog en stund innan jag förstod vem den ivrigt vinkande handen vid ratten tillhörde. Det var killen som jobbar i skidbacken. Han har väl fullt upp med att flytta husvagnarna som folk hyr därifrån nu när säsongen är slut. Ibland, när han har tid, hoppar han ur bilen och busar med hunden en stund. Det händer att folk stannar för att byta ett par ord, berättar om sina egna hundar eller bara undrar vad det är för en som jag har. Väldigt trevligt, tycker jag, och vinkar vidare till bilar jag möter. Det är kanske inte särskilt vanligt att man gör så där, men jag tycker att det är kul när jag nu travar runt här ute så mycket. De vet vem jag är vid det här laget så om jag plötsligt skulle behöva hjälp en dag så tror jag inte att någon skulle tveka att stanna.

Apropå att stanna så var det en ung kille som stannade med helljusen på mitt på vägen för ett par veckor sedan. Jag förstod inte alls vad han var bekymrad över förrän han hoppade ur bilen och gick till diket på andra sidan. Där plockade han upp Vidars boll och lämnade den till mig. Tydligen hade Vidar tappat den utan att jag såg något i mörkret. Sånt gör mig varm ända in i hjärteroten. Så fint gjort av honom! Numera vinkar jag ännu ivrigare när jag möter en vit volvo av det modellen som han hade.

Tänk att det var alldeles kolmörkt på den promenaden och nu flödar ljuset så länge om kvällarna. Det går ruskigt fort när vårdagjämningen är passerad och jag hinner inte med. Som vanligt. Jag behöver bara gå ut och njuta.

Det där ljuset. Jag blir lite kär. Varenda år kommer det tillbaka och varenda år måste jag stå och suga åt mig av det genom alla porer i hela kroppen.

På något sätt känns det lite som att vara utomlands, som att det inte är här jag bor. Det är lite för vackert. Fastän att jag kan inte göra det rättvisa med min kamera på långa vägar så kan jag inte låta bli att försöka.

Det är också en anledning till att jag vill ta mig genom Sverige med fyrhjuling. Jag har varit i Smygehuk och kastat macka ut i havet så långt jag kunnat och jag har stått och lutat mig mot den gula betongklumpen vid treriksröset uppe i norr, men jag har missat så mycket som finns dessemellan. Så många mil borde kunna bjuda på massor av vackra platser och mängder med trevliga människor.

Idag blev det ingen mil alls för min del. I och med att Vidar plumsade av hjärtans lust i vattnet under så lång tid tyckte jag inte att det behövdes. Vi gick och tittade på blommor istället. Det är så kort tid som blåsipporna blommar att jag nästan blir lika chockad varje år.

Det är kanske det som gör att de blir så speciella. De är inte helt lätta att hitta och det är som att de blommar i det absolut kortaste ögonblicket att man drar efter andan när man får syn på en.

Nu har jag fått njuta av dem i år igen. I sol och utan vind det här året. Resten av dagen har jag försökt att få kroppen att förstå att det inte är vinter längre, men det har gått trögt. Mest har jag rört mig som i sirap ute på gräsmattan och petat lite på trehjulingen och rensat bort lite vissna löv och tittat på några yrvakna myror som börjat patrulleringen av marken. I morgon ska det visst bli varmt igen. Hoppas kroppen har hunnit anpassa sig tills dess.

Att hålla sig kvar i en stad

Vinden kom svepande från väster i natt, lämnade blånande himmel i grått och beige. Granarna ruskade av sig de sista frusna vinterbarren och mellan dem, på bruna marken spirar de första vitsipporna. De puttar undan allt som är multnat och trist och bara om ett alldeles litet ögonblick kommer det att lysa helt vitt mellan träden igen.

Apropå träd så var jag inne i stan idag igen. Det här börjar bli en otrevlig vana, men ibland blir man mer eller mindre tvungen. Träffade en otroligt härlig expedit inne i en djurbutik. Hon fick mig att skratta högt flera gånger och hade en sanslöst härlig humor. En sån där människa som man helst vill ha med på vilken fest som helst eller bara umgås med ett par timmar för att få bli helt trött i skrattmusklerna.

Det finns ju förstås träd inne i stan också, men de är odlade för att vara spektakulära på olika sätt. En björk får inte bara vara en björk utan måste vara en alldeles särskild björk. Så som de här, de är väldigt vridna och knotiga och har egna små namnlappar hängande kring stammen. Kanske för att de inte ska gå vilse, eller för att de som planterade dem inte ska glömma vad de heter.

Annars är väl inte just den här staden särskilt känd för sina träd och parker, snarare då kanske för sina caféer som poppat upp som svampar ur jorden allteftersom det blir fler och fler studenter. Jag tycker att den som vanligt, även efter sex års frånvaro, är svår att hålla sig kvar i. Vet inte om det är den som är hal som en tvålkopp så att man bara slinker ur den jämt eller om det är jag som är tvålen som det inte går att få grepp om. Hade jag inte haft sällskap idag hade jag nog inte fått uträttat hälften av vad jag skulle och då var vi inte kvar längre än absolut nödvändigt ändå.

Väldigt nöjd över att få komma hem igen gav vi oss ut på promenad såklart, jag och Vidar. Fastän vinden var lite väl yster så var jag otroligt nöjd över att få njuta av solen fastän att klockan började närma sig kväll. Det är fantastiskt skönt att slippa klä på sig alla reflexer, blinkande halsband och varselvästar för att synas ordentligt. Att bara kunna slänga på sig skorna och jackan och gå ut utan vidare krusiduller är en enorm lättnad. Det behövs ju inte ens broddar längre! Det kvillrar i hela mig av glädje över ljuset och lättheten i allt det för med sig. Inte ens allt det bruna, döda gör mig nedstämd i år för nu går det att se från dag till dag hur knopparna växer på träden och allting skiftar för att strax slå ut.

Men nu är det dags för kvällen igen. Jag är nöjd över dagen, även att jag var tvungen att vara inne i stan en stund idag. Det kompenserades stort av den härliga kvällspromenaden. God natt!

Ibland tar det emot

God morgon!

Gårdagen var en sån där dag då jag helst av allt vill göra som när jag var liten, kom hem från skolan och upptäckte att badrumsmattorna hängde på trappräcket, ta en macka och gå ut igen. Badrumsmattor på trappräcket betydde nämligen att det var städdag. Jag är inte en person som funkar ihop med städning. Genom åren har jag haft många strategier för att komma över, under, runt och emellan städningen och mig. Ibland lyckas jag riktigt bra, tycker jag själv, men det händer att jag till slut inser att det inte är mycket annat att göra än att ta tag i eländet och försöka bli av med den värsta anhopningen av grus och päls. Till och med fönsterkarmen där katten brukar sitta var full med fint grus och sand och med tanke på att vi fäller rätt mycket alla tre så blir det vita, svarta och röda tussar överallt på nolltid. De nya kängorna drar in kopiösa mängder grus, men det mesta blir förstås kvar nere i hallen. Det hjälper kanske inte att jag är som ett barn som nödvändigtvis måste prova att hoppa i alla vattenpölar jag kan hitta bara för nöjet att se hur skorna helt magiskt fortfarande är helt torra. Det är som att ha gummistövlar, fast ändå inte. Men jag hade väldig nytta av dem när jag klev ner i en bäck och fiskade upp en av Vidars borttappade bollar på kvällspromenaden. Jag har vetat om att den har legat där i bäcken hela vintern och jag har tittat och tittat i flera omgångar utan att ha sett den. I skymningen var det som att den orangea färgen plötsligt lyste lite av sig självt där i bäcken för plötsligt var det hur enkelt som helst att se den. Likadant var det med den självlysande bollen som försvann i den knädjupa snön. Den bestämde sig också för att det var dags att bli hittad. Full pott! Det känns bra att inte längre ha skräpat ner i naturen och så måste jag erkänna att den självlysande bollen är fantastiskt rolig när det är kolmörkt ute och man inte ser någonting annat än den. Att den plötsligt börja sväva som av sig självt och sedan rytmiskt guppa upp och ner medan den kommer närmare gör att jag får svårt att hålla mig för skratt. Jag ser ju inte hunden som kommer galopperande mot mig med bollen i munnen…

Men nu är kolmörkrets tid nästan helt förbi. De allt ljusare kvällarna är sköna att strosa i och lyssna till. Gårdagen bjöd på stillhet och tystnad.

Dimmigt över sjön och fler nyanser av blått än vad man kan drömma om. En klar kompensation för den gräsliga städningen.

Hoppas att du har en fin start på veckan!