Lämnat skogen för en stund

Kör ansvarsfullt! ropar Sara till mig genom stormen innan hon vänder sig om för att gå in. Hon har gett upp det där med att be mig att köra försiktigt och jag känner ett bubblande skratt komma ur mig medan jag öppnar bildörren. Det har varit en kväll fylld av skratt och även om stormen har slitit ner grenar och säkerligen annat också så har vi inte märkt så mycket av det. Vi har suttit tryggt och varmt i ett stort kulturhus inne i stan och njutit av en Broadwaymusikal i högsta klass med levande musik.

När jag gasar iväg ler jag brett och det är inte bara av vibrationen under foten när nålen på varvräknaren börjar närma sig femtusen varv utan av hela den underbara kvällen. Jag älskar teater, jag älskar musik och dans men mest av allt älskar jag att vara i en kreativ atmosfär. När jag var yngre var jag ofta på en tidningsredaktion, slängde käft med fotograferna och gäspade mig igenom ett otal antal tillfällen då reportrarna trätte med varandra och genom åren har jag även haft andra möjligheter att vara i närheten av och andas in den speciella luften som uppstår när färgsprakande människor samlas för att skapa något tillsammans. Ikväll tog vi en snabb fika i ett rum där rekvisitan i form av avhuggna huvuden och marängtårtor i plast trängdes om utrymmet innan föreställningen började.

Jag vet inte om julstjärnan är rekvisita eller om den bara hänger där ändå…

I pausen sprang vi in och provade hattar och en jättestor pipkrage och skrattade både av hur fåniga vi såg ut och hur roligt man kan ha med så små medel.

Jag upptäckte att min telefon fått mer stryk än jag trodde av fukten under tältnatten och det var nästintill omöjligt att få en bild med skärpa i, men ibland tänker jag att det inte spelar någon roll, känslan förmedlas ändå. Jag tog inte med mig min riktiga kamera, jag skulle ju ändå inte ta några bilder, tänkte jag, och föreställningen har foto- och filmförbud. Så därför blev det som det blev…

Syateljén är väl ändå en teaters hjärta? Det är där alla fantastiska kreationer får liv, diskussioner kring detaljer om hur man ska få tiaran att inte fastna i håret och om det behövs mer tyll i en kjol flödar fritt även om det är många timmar efter arbetstid. Det är såklart så att allting hänger på skådespelarna, men utan kläderna….näääe då spelar det nog inte så stor roll hur duktiga de än är. Jag blir som vanligt snurrigt lycklig av alla intryck.

Efter pausen samlades vi tillbaka på våra platser, men jag var förstås framme och fingrade lite nostalgiskt på det svarta scengolvet först. Många timmar har jag gått fram och tillbaka på liknande golv, jag vet hur det känns under fötterna när jag hör ljuden från skådespelarnas skor eller tassande barfotasteg och suckar lyckligt av minnena.

När jag vänder mig om har Sara fått kvinnan bredvid henne att också ropa mitt namn eftersom föreställningen är på väg att börja och jag varit alldeles förlorad i allting annat för att höra henne.

Lite fnissig skyndar jag mig tillbaka till min plats, sjunker ner och kastas tillbaka till ännu en stund av explosiv energi.

Men det var inte bara skratt den kvällen. Mitt i all hjärtlighet fanns ett ögonblick av allvar och sorg där huvudkaraktären sjöng om hur stark ensamheten blir att vara i en stad utan en endaste vän, där människor rör sig förbi en men ändå inte ser en. När han mötte min blick från scenen hade mina tårar redan fallit en stund och jag vet att han bara sjöng vad han övat på, men det gick rakt in i hjärtat som att det var hans egen ensamhet han kastade fram ur sitt inre. Man är aldrig så ensam som när man är i en stad utan en vän.

Sekunden senare lyfter stämningen igen och hisnande dans och vacker sång flödar fram. Jag kan knappt hålla balansen efteråt när vi går ut ur lokalen, så bortsvept av alla intryck är jag.

Vägen hem genom stormen kändes för en gångs skull väldigt kort. Rådjuren och älgarna höll sig borta och bara en gren låg över vägen. Den körde jag runt.

Téet värmde gott hemma i köket och jag har ännu inte vant mig vid att det är varmt och skönt inne nu när uppvärmningen fungerar som den ska. Vilken lyx! Vidar förstår förstås inte hur jag kunde byta bort en kväll i naturen med honom mot en inne i stan, men ibland är kontrasterna det allra vackraste även om det råkar vara i en stad.

Jag tror att jag kommer att drömma mig bort på flera sätt i natt. Vaggad av vindens ljud i träden.

Advertisements

Septembersommar är också skönt

Sommaren kom plötsligt tillbaka. Lite oförberedd var jag alldeles för varmt klädd på förmiddagen och kände mig lite som att jag borde ha kollat väderprognosen innan jag gav mig av. Men hellre för varm än för kall. Tidiga mornar är det rått och kallt och om nätterna har det blåst upp ordentligt så hela kroppen håller på att ställa om sig till vinter.

På eftermiddagen orkade jag inte med att tänka på den stukade foten och allt det där igen så Vidar och jag gick på en längre sammanhängande tur. Jag har svår abstinens trots att jag är ute varje dag. Det är något visst med att kunna gå och gå och gå utan att behöva fundera så noga på hur långt det blir eller hur länge man är ute. Jag har lagt märke till att det tar ungefär fyra kilometer för mig innan jag klarar att slå av på takten och kunna ta in allt runt omkring. Men igår tog vi paus hos fåren först.

De är riktigt läskiga, tycker Vidar och håller sig på behörigt avstånd om det inte är så att han kan gömma sig bakom mina ben… Själv dör jag sötdöden varje gång de kommer springande, vilt bräkande och väldigt otypiskt orädda häver sig mot staketet för att både se bättre och kanske bli klappade också. Men jag har lärt mig av mina misstag… Jag klappade en bagge för några år sedan och han tyckte att det var så skönt att han mer eller mindre lade sig mot staketet som vips krullade ihop sig i en fin liten rulle en bit bort. Jag fick hicka av ångest över hur jag skulle lyckas fästa tillbaka staketet och inte släppa ut några djur. Det var hemskt! Så hädanefter klappar jag bara får på rätt sida staketet…

Vägen drar bort längre in i skogen, men vi vek av på en skogsstig den här gången istället. Ibland tycker jag att grusvägar är för stora vägar och vill hellre gå dit där det inte ens finns någon stig. Se vad som finns bakom nästa träd, bortanför gläntan med hallonsnår och ormbunkar och få veta om mossan möjligen är en nyans grönare ännu lite längre in bland träden.

Hitta hunden? Ibland när det är motljus eller han av någon annan anledning inte syns så väl är jag glad över att han nästan alltid flåsar högt och ljudligt eller ger bollen en omgång så att den låter sitt karakteristiska blöta, lite gnisslande ljud. Jag visste att han var där bland ormbunkarna eftersom jag strax innan slängt bollen åt det hållet, men ändå hade jag svårt att se honom. Just den där platsen bjuder ofta på ett magiskt ljus och en känsla av djungel med sin plötsliga grönska, lövträd, sly och ormbunkar. Sååå härligt!

Lite senare kunde jag inte motstå den svåra frestelsen att vika av från stigen och gå rakt in bland okända träd. Vidar har lärt sig nu och håller sig ännu lite närmare mig, nosar sig fram i en cirkel runt mig och stannar när jag stannar. Det är inte troligt att han skulle tappa bort mig, men det litar han inte för ett ögonblick på. Den där tanten har en förmåga att gå upp i rök när man är upptagen med annat och är det någon gång han får ångest så är det när han inte vet var jag är. Då är inte ens bollen viktig…

Jag hittade flera platser dit jag vill gå och slå upp tältet, sitta länge bland granars sus och kanske få igång en liten sprakande och ivrig brasa. Åtminstone om det inte regnar lika mycket som det gjorde sist.

Även om jag inte ville det så var vi tvungna att vända hemåt så småningom igen. I somrig skog och med ljumma vindar i mitt hår. Fastän att mörkret gled in tidigare mellan stammarna så blev det inte kallt. Sommaren dröjer sig ännu kvar, ännu ett litet slag med långa skuggor på marken och mjuka vindar mot min kropp.

Att komma tillbaka

Ibland är det som att det är vissa saker i livet som kommer tillbaka till en för att det krävs ett avslut, eller att det i alla fall inte ska hänga någon fråga kvar i luften. Det är flera gånger sedan jag flyttade tillbaka från Skåne som jag fått den känslan, människor jag inte träffat sedan tonåren dyker upp en kort stund, lämnar avtryck som inte funnits där förut och försvinner igen, andra människor är som speglingar av andra i det förflutna, dyker upp och försvinner igen även de. Jag står mer eller mindre häpen och ser på. Undrar vad som kommer att ske härnäst. Ibland vill jag huka och gömma mig en stund för det är inte alltid det är mjuka möten, men samtidigt är jag alltför nyfiken för att inte sticka upp näsan över kanten och kika litegrann ändå.

Igår kväll var en sådan stund. Fastän denna gången var det inte en människa från mitt förflutna som dök upp. Bara en helt vanlig häst. Hon heter Joline och är brun med lite för långa öron men med ett otroligt sött ansikte.

Jag var tillbaka i det stall där jag red när jag var liten, men även som vuxen. Hon fanns där då och jag blev förälskad i henne. En lite mindre häst som alltid låtsades att hon hade ont i benen när man skulle kratsa hovarna och som hatar att hoppa allt utom fältrittshinder, det vill säga fasta hinder i form av stockar och dylikt. Då blundade jag och litade helt på henne för är det något jag tycker är läskigt så är det att hoppa.

Jag måste erkänna att jag kom av mig helt, oförberedd på alla minnen och känslor som rullades upp på samma gång som jag gick fram till henne. Hon hade åldrats, ansiktet var förändrat men det var ändå samma häst. Men nu fanns där en oändlig livserfarenhet i ögonens spegling och även om hon blev lite förvirrad av situationen så slappnade hon av under mina smekande händer. Jag ville vara kvar där hela kvällen, berätta för henne vad som hänt sedan sist och bara vara där och lyssna på henne.

Men när jag stod där och andades in hennes doft blev jag plötsligt rädd. Så många av de andra hästarna finns inte längre kvar. De som burit mig tålmodigt och lugnt. Tänk om inte heller hon finns kvar så länge till? Var även det här en stund av avsked, det som jag inte fick då?

Någon bild på henne tog jag inte. Det glömde jag helt. Men bilderna jag tog är från hur det ser ut där hon bor. Hästarna har otroligt stora hagar och det är inte ovanligt att man får gå och leta efter dem när de ska hämtas till stallet.

Så många minnen av hovklapper på vägen när vi rider ut på oändligt långa ridvägar eller av dånande mark när ett tiotal hästar kommer emot en i full galopp nedför slänten med fladdrande manar och busiga ögon. Det är absolut som att tiden har gjort en loop och är densamma som då, men ändå inte.

Det är inte bara mina minnen som flyter fram mellan det gamla säteriet och torpen runt omkring. Här var verksamheten som säteri igång redan på 1630-talet även om herrgården är från 1932. Stuteriet fick liv igen på 1960-talet då ett flertal byggnader renoverades och hästar köptes in. Men historien är äldre än så. Här finns ett flertal bronsåldersgravar och man har hittat lämningar från stenåldern.

Inte bara mina minnen…

Men i går kväll gjorde tiden en loop och jag var där igen, där jag var då, i hennes mjuka päls och kloka blick. Hon fostrade mig och jag försökte så gott jag kunde med min erfarenhet som jag hade då. Vi är annorlunda nu. Det är åtminstone inte samma som då.

Vidar har tältat!

När det inte finns någon som helst bra anledning till att gå ut och tälta finns det ingen orsak att låta bli…. Så fungerar jag, på ett ungefär. Ryggen krånglar fortfarande och den stukade foten tycker att några längre promenader är rena dravlet och dessutom visade väderleksrapporten att det skulle regna hela natten. Det är tvärmörkt vid åtta och jag har aldrig satt upp tältet på egen hand förut, alltså gick jag iväg med minsta marginal för att hinna sätta upp det innan det blev helt mörkt.

Jättenöjd med mig själv gick jag iväg och tänkte att om det blir omöjligt så får jag väl gå tillbaka hem igen.

Det blir sällan mycket svårare än man gör det till. Jag hade med mat till hunden, té och choklad till mig och varma kläder. Vad kan gå fel, liksom?

Det kändes en aning skumt att gå förbi kantareller och andra fina matsvampar utan att plocka dem, men med fjorton kilo packning på ryggen är man inte så smidig. Det är fantastiskt hur mycket allting väger. Jag hade visserligen med mig en stor termos té och på tok för mycket vatten, men det är ändå svårt att minska vikten. Allt det andra kändes nödvändigt att ha med sig.

Jag var jättenöjd med mig själv när tältet väl var på plats. Det är såååå enkelt att sätta upp att det inte gjorde så mycket att jag inte har någon vana eller att jag knappt såg något. Högsta betyg i hanterbarhet alltså.

Därefter gick vi en kort promenad och jag övade på att busvissla utan att använda fingrarna för att skrämma iväg eventuella djur som inte är så bra att överraska alltför mycket. Det gick faktiskt riktigt bra så snart kan jag nog vissla sådär som en riktig cowgirl som föser kor. Man vet aldrig när det kan komma till nytta…

Pannlampan hade jag glömt att ladda batterierna på så det ljuset sparade jag på då gott det gick. Oftast går det bra ändå, men tältets dragkedjor och tandkrämen kan bli lite svårt att hitta utan ljus.

Natten då… Jo, nog regnade det alltid och blåste ganska friskt emellanåt, men platsen jag sett ut är skyddad mellan täta granar och tältet stod emot regnet helt. Det enda jag inte räknat med var att tältets golv inte är vattentätt och att hunden visade sig vara mer frusen än jag trodde. Alltså fick jag stoppa ner honom i sovsäcken också och ligga sked så gott det gick på liggunderlaget. Han slocknade som ett ljus i min famn och jag upptäckte att det är omöjligt att själv få någon sömn när han ligger och drömmer att han springer…

Det kommer nog att dröja ett tag innan jag vant mig vid att sova i tält och inte i vindskydd, men det är lite mysigt ändå på något vis. Fast det är lika skönt att krypa ut ur tältet på morgonen igen.

Vidar var ännu tröttare än jag till en början och hade ingenting emot att jag bäddade ner honom i sovsäcken medan jag pysslade med morgonbestyren.

Tvärtom tror jag att han snabbt skulle kunna vänja sig vid att få frukost på sängen varje dag. Men det får man nog bara när det är ens allra första gång i tält.

Ganska snart efter frukosten rev jag lägret och så traskade vi hem igen. Det var tillfälligt uppehåll i regnandet så jag passade på. Väl hemma igen bubblar det av glädje inom mig, nu vet jag lite mer vad som behövs och hur jag ska ordna saker och ting lite bättre. Kan knappt vänta tills nästa gång!!

Rakt in i sagorna

Efter sommaren som var känns det som att jag aldrig kommer att tröttna på regn och rusk. Jag veeeeet att jag kommer att förneka det påståendet hårt och envist i januari när det inte har gjort annat än regnat sedan november, kanske till och med hävda att jag blev tvingad till det, men just nu njuter jag i fulla drag.

För ett par dagar sedan piskade regnet ner och vinden slet och rev i allt den kom åt så på eftermiddagen gick jag och Vidar på promenad för att bara vara i ovädret. Jag satte mig på en sten och lät vinden försöka slita av mig hatten och bara tittade ut över landskapet. Vidar rullade föröjt omkring i gräset så att vattendropparna stänkte och kastade sedan boll med sig själv. Gladare hund får man leta efter…

Det var för blött för att jag skulle våga ha kameran med mig, men ibland är det som att det är just det som behövs. Att ta in alla färger, dofter och ljuset utan att det för den skull blir bakom en kameralins. Ibland kan jag bli lite förundrad över det där, när folk ska filma och ta bilder på precis allting som sker. Vid högtider till exempel, då brukar det vara flera som går omkring och filmar och tar bilder och tittar sig stressat omkring. Jag undrar alltid om de kommer att ha upplevt det som hände eller om de bara var stressade över hur de filmat. Kanske kritiskt granska allt material men inte ha en aning om hur fantastiskt det bara var att lyssna på allas små ljud, känna stämningen i salen och skratta åt bordsgrannens skämt. Att inte vara där, men ha dokumenterat det. Jag kanske är knasig, men jag funderar över sånt. Själv kommer jag alltid hem med för få bilder och dessutom har jag så svårt för att plåta när andra ser mig. Åtminstone när det är människor som jag inte känner så väl.

Hursomhelst så var den där stormiga dagen alldeles speciell för ljuset som silades ner mellan molnen gav landskapet en dov och lite olycksbådande karaktär som byttes till en mjuk och vänlig känsla inne bland träden.

Där var det som att kliva rakt in i en saga och jag nästan skrattade åt att alla svampar såg ut att vara arrangerade inför en filminspelning. Som taget ur “The Storyteller” en engelsk serie som sändes när jag var liten och som jag älskade. Jag kan fortfarande en del av introt till den och musiken som spelades till. Det var nästan så att jag förväntade mig att det skulle dyka upp något buffligt troll bakom nästa krök och lite gruffande konstatera att jag skulle passa bra som utfyllnad i kvällsmaten som puttrade över elden. Vidar skulle inte duga till, hans päls fastnar i gommen…

Nästan lite glatt hällde jag av regnvattnet från hattbrättet och traskade vidare alltmedan jag gnolade på melodin från tv-serien. Tänk om de vetat om att det finns ett ställe som gjort att spela in sagor på, utan att behöva bygga en enda kuliss!

Efter ett par dagar gick jag tillbaka. Bättre väder men magin var heller inte riktigt densamma. Fastän att Vidar och jag stannade på samma ställe som vi såg hjorten skutta förbi sist vi var där så dök den inte upp igen. Jag blev kanske inte lika paff heller så det tog nog bort en del av känslan, men å andra sidan kunde jag leka med kameran utan att känna att jag missade nåt.

Det var otroligt skönt att andas stillhet, regnvått gräs och den höga luften. Det är som att jag suger i mig allting i vartena por i kroppen och det gör absolut ingenting att allting blir dyngsurt innan vi kommit hem, jag har saknat regnet så intensivt att det nästan gör ont.

Men idag fick vi det bästa av två världar, fukten och kvällsljuset. Jag tror inte att jag vill lämna skogens famn på länge än. Äntligen är det höst!!

Mellan metall och skog

Kommer du ihåg min trehjuliga sparkcykel? Den som jag köpte i våras. För ett tag sedan fick den åka till en verkstad för att justeras lite. Det är en del som kan göras för att den ska passa bättre till mig. Det har gått åt en del tid till att klura på vad som ska göras och det allra första var att byta ut hjulen där bak till ett par större. Nu kommer den inte längre att rulla med uppnäsa och förhoppningsvis lite mer stabilt.

För min del känns det lite som att vara ett barn på julafton eftersom jag kan spåna fritt, säga hur jag vill ha det och inte bli hindrad i tanken.

Måttstocken vecklas ut och tillbaka massor med gånger, situationer och underlag kommer på tal och från att jag känt mig lite osäker på hur allting skulle kunna bli så kan jag se det framför mig.

Det allra roligaste av allt är förstås att få göra själv. Jag älskar hantverk av olika slag, gillar att ha gjort själv och fixat mina egna grejer. Att få tillfälle att svetsa gjorde att jag jublade lite extra.

Det är något jag velat gjort för flera år sedan och det var precis lika kul som jag trodde. Att hantera någonting som är oförlåtligt då det antingen går åt pipsvängen fullständigt eller blir helt fantastiskt bra är en sååååå härlig känsla.

Mina allra första prov på svetsning blev inte särskilt vackra och jag gjorde alla misstag som man kan göra, men att upptäcka hur materialet beter sig, hur det rör sig, hur färgen ser ut och varför det blir som det blir är ju någonting som måste upplevas. Det går inte att läsa sig till eller få förklarat för sig.

Jag började med att svetsa ihop ett av de nya fotstöden efter mina stappliga första försök att hantera svetsen. Nästa gång kommer det att gå fortare att få ihop det andra stödet. Dels vet vi längden på rörbitarna som ska sättas ihop och så vet jag hur man ska hantera svetsen. Att få göra någonting på allvar ökar koncentrationen till max och trots att det inte var mycket eller särskilt länge jag höll på var jag helt slut efteråt. Men det kommer att vara jag som har svetsat ihop en del av cykeln själv. Det är värt alltihop.

Efter allting med höga ljud och alla dofter är det jag som söker mig ut i skogen igen. På hästryggen eller i sällskap med hunden i stilla lunk. Fotleden behöver mer tid att läka och jag råkade stuka om den lite för ett par dagar sedan så nu går jag med kängor med stabilt skaft för större stöd istället. På ett litet makabert sätt är det ganska bra att det hände och att det var på hemmaplan. Nu vet jag hur det är och hur jag ska kunna parera det när vi väl kommit iväg. Det går ju inte att sitta mitt ute mellan några granar halvvägs ute i ingenstans och inte ha den blekaste aning om hur jag ska hantera en lätt stukning. Fast förmodligen kommer jag att slå upp tältet, krypa in med vovven och ta fram lite godis till honom och mig och bara softa en stund. Så länge ingenting är brutet är det inga större bekymmer.

Om jag har riktig tur är det en fin utsikt dessutom. Då är livet plötsligt lite lättare.

Jag älskar som sagt hantverk och det avskalade i att hantera metaller av olika slag, om det så är två millimeter silver som ska lödas ihop med en darrande liten silverkula eller två grova plåtbitar som sätts ihop i en kaskad av ljus och ljud, men efteråt måste jag andas i stillhet nästan dubbelt så länge. Hitta tillbaka till rytmen i stegen mot marken och förundras över de snabba skiftningarna som ändå sker hela tiden. Varje dag har det hänt något nytt och jag tröttnar aldrig på att vara där och uppleva det. Om metaller av olika slag ger mig en berusande lyckokänsla så är det ändå naturen som bygger upp mig. Fast jag drömmer ändå en hemlig liten dröm om att få utveckla silversmidet lite mer.

Någon gång kanske det blir så.

Att sakta in rytmen

Jag förundras fortfarande över att det är så varmt som det är. Som att det borde vara dags för jacka, men att sommaren ändå envist hänger sig kvar. Det åskade och regnade nyss. En ordentlig kontrast mot den stilla och varma solnedgången jag satt och njöt i på trappen alldeles för en liten stund sedan. Hela dagen har varit varm och mjuk. Steg upp tidigt på morgonen och for till hästarna efter en snabb frukost. Det var svårt att slita sig ifrån dem idag. De gav mig sinnesro och lycka, precis som vanligt och ger en så fin balans att jag alltid blir förundrad över hur de gör. Den klumpiga och nyfikna hästen som jag rider ger mig åtminstone ett gapskratt varje gång jag är med honom, men idag bjöd de allihop på sköna fniss och en go känsla.

För några dagar sedan råkade jag stuka foten lite lätt så jag har inte gått lika mycket som jag brukar, men nu hade jag inte tålamod att vänta längre på att den ska bli som vanligt så efter ridningen gick vi ut, jag och Vidar.

Jag njuter i fulla drag av det mjuka ljuset, av färgerna och dofterna. Återupptäcker rytmen i kroppen och takten som nästan kommer av sig självt. Letar efter spåren av djuren som jag är van vid att se och börjar se skiftningarna så som de brukar vara och inte hur de varit den här konstiga sommaren. Det är inte längre konstigt med bruna ormbunkar även om det kanske är en aning tidigt, fler och fler björklöv pudrar marken gul och ekollon poppar iväg från träden med ett lite knäppande ljud. Annars är det stilla och tyst.

På något vis är det som att jag måste följa den där rytmen. Sakta in och dra tillbaka ivern. Boa in mig inför vintern. Svamparna gick jag visserligen förbi idag, men päronmarmeladen och äppelmoset trängs i min lilla kyl och jag har börjat längta efter äppelpaj. Överflödet från naturen och kraften som flödat under sommaren smyger in en glädje som jag blir lika överraskad av varje år. Jag ser mig inte som en person som gillar att stå vid spisen och göra sånt som är traditionellt bara för att det är traditionellt. Sånt får det att klia i tänderna på mig och så går jag ut igen, men att koka hallonmarmelad på vildhallon som jag plockat medan Vidar ivrigt smaskat i sig så många bär han kan alldeles intill mig gör mig lycklig. Så länge som jag slipper följa något recept alltså.

Nu ryter ovädret i med nya krafter, regnet piskar mot fönsterrutorna och blixtarna lyser blåa mot taket. Jag kommer att somna gott i natt med minnet av solnedgången mot min hud och kvällsbrisen som lekte i mitt hår.