Brunt är också en färg

Det är verkligen en tid av skarpa kontraster. Snöhögarna smälter i rasande fart och gräset har börjat bli grönt. Samtidigt är det så mycket av fjolårets växtlighet kvar, brunt och gult och frasigt torrt. Brunt är också en färg, sa en kompis till mig när jag klagade som värst. Hon har förstås rätt, brunt är till och med en väldigt vacker färg. Det var bara mitt tålamod som inte fanns där, som vanligt. Jag ville ju att det skulle bli intensivt grönt på en gång. Helst igår…

På en av mina promenadrundor finns ett gullregn som vuxit upp vid en nedbrunnen ladugård, eller om det var en lada, det minns jag inte nu. Hela vintern har det rasslat sorgset i ärtskidorna som hängt kvar. Jag har inte riktigt velat titta åt det hållet, det där spröda och ensamma gör mig ledsen på något sätt och jag har hellre tittat på de virvlande snöflingorna eller lett åt Vidars framfart när han skuttat som en hare i snön. Allt för att inte se gullregnet vid den nedbrunna ladan.

Det är kanske just det, att någon en gång har levat på just den där platsen, brukat jorden, haft omsorg om djuren och kanske velat att ett vackert gullregn skulle lysa upp den tidiga skuggan som brer ut sig där berget stjäler kvällssolen. Det gamla gullregnet brann nog säkert också upp, men jag vill tro att det är ett frö som har grott där efter all förödelse. Det som inte gav upp när alla andra gjorde det.

Så igår eftermiddag, när solen ännu inte försvunnit bakom krönet utan lyste upp alla rasslande ärtskidor så att det sprakade gick jag fram till det istället för att vända bort blicken. Det var nästan lika intensivt som en eld, lika starkt och lika krävande. Se mig, hör mig, känn mig!

Plötsligt var det så intensivt vackert att jag nästan började gråta. Det sjöng i mig av kraften som fanns där. Genom hela vintern har vinden och snön slitit i grenarna, vridit och ryckt och ändå har det lilla trädet bara böjt sina ärtskidor och väntat. De sitter fortfarande kvar, i väntan på den gröna tiden då de kan falla mjukt till marken och kanske spira själva så småningom.

Jag som jagat förbi där under hela vintern bara stod och stod och tittade och tog in platsen på ett helt nytt sätt.

Det mesta som är kvar efter branden är övervuxet nu, men man kan ana husgrunder och väggar och överallt finns förvridet järn och skrot. Man får gå försiktigt om man ska ta sig fram just där.

Vidar låg på tryggt avstånd och vaktade på mig så att jag inte försvann någonstans. Han är van vid att vänta på mig, min fina lurv. Jag borde kanske lära mig bättre tålamod av honom… Sakta ner och se mig om från andra perspektiv. Det är också ett äventyr!

I vårljusets ögonblick

Tjugo grader varmt och strålande sol fick mig att ställa in snöskyffeln idag. Vidar passade på att bada och hämta pinnar i sjön en lång stund, men jag tror att jag själv väntar ännu lite till med sådana tilltag. Det verkar som att jag bara blir mer och mer en badkruka för varje år som går. Nu är det på tok för tidigt. Det går dessutom inte riktigt att lita på sina sinnen, verkar jag tro ibland för jag blir så förvirrad om vårarna när det plötsligt är jättevarmt och jag ska ut på promenad. Tittar gång på gång på termometern och inser att om det stått femton minus så hade jag inte haft några som helst problem med att veta vad jag skulle tagit på mig för kläder, men i morse stod det femton plus och jag visste att det skulle bli varmare ändå. Så jag gick fram och tillbaka mellan sovrummet och termometern med Vidar ivrigt rantande i hasorna på mig medan jag klagade på honom att han åtminstone kunde tala om för mig vad som var vettigt att ta på sig.

Vi kom iväg till slut. Jag med alldeles för mycket kläder på mig såklart och Vidar med sitt glada hundflin. Han blir aldrig trött på att jag aldrig blir färdig tillräckligt fort för att komma iväg. Han är bara glad. Jämt.

Mitt på bron här utanför mötte jag en vrålande Nissan Navara med en husvagn efter sig. Just den där kombinationen har jag inte sett förut så det tog en stund innan jag förstod vem den ivrigt vinkande handen vid ratten tillhörde. Det var killen som jobbar i skidbacken. Han har väl fullt upp med att flytta husvagnarna som folk hyr därifrån nu när säsongen är slut. Ibland, när han har tid, hoppar han ur bilen och busar med hunden en stund. Det händer att folk stannar för att byta ett par ord, berättar om sina egna hundar eller bara undrar vad det är för en som jag har. Väldigt trevligt, tycker jag, och vinkar vidare till bilar jag möter. Det är kanske inte särskilt vanligt att man gör så där, men jag tycker att det är kul när jag nu travar runt här ute så mycket. De vet vem jag är vid det här laget så om jag plötsligt skulle behöva hjälp en dag så tror jag inte att någon skulle tveka att stanna.

Apropå att stanna så var det en ung kille som stannade med helljusen på mitt på vägen för ett par veckor sedan. Jag förstod inte alls vad han var bekymrad över förrän han hoppade ur bilen och gick till diket på andra sidan. Där plockade han upp Vidars boll och lämnade den till mig. Tydligen hade Vidar tappat den utan att jag såg något i mörkret. Sånt gör mig varm ända in i hjärteroten. Så fint gjort av honom! Numera vinkar jag ännu ivrigare när jag möter en vit volvo av det modellen som han hade.

Tänk att det var alldeles kolmörkt på den promenaden och nu flödar ljuset så länge om kvällarna. Det går ruskigt fort när vårdagjämningen är passerad och jag hinner inte med. Som vanligt. Jag behöver bara gå ut och njuta.

Det där ljuset. Jag blir lite kär. Varenda år kommer det tillbaka och varenda år måste jag stå och suga åt mig av det genom alla porer i hela kroppen.

På något sätt känns det lite som att vara utomlands, som att det inte är här jag bor. Det är lite för vackert. Fastän att jag kan inte göra det rättvisa med min kamera på långa vägar så kan jag inte låta bli att försöka.

Det är också en anledning till att jag vill ta mig genom Sverige med fyrhjuling. Jag har varit i Smygehuk och kastat macka ut i havet så långt jag kunnat och jag har stått och lutat mig mot den gula betongklumpen vid treriksröset uppe i norr, men jag har missat så mycket som finns dessemellan. Så många mil borde kunna bjuda på massor av vackra platser och mängder med trevliga människor.

Idag blev det ingen mil alls för min del. I och med att Vidar plumsade av hjärtans lust i vattnet under så lång tid tyckte jag inte att det behövdes. Vi gick och tittade på blommor istället. Det är så kort tid som blåsipporna blommar att jag nästan blir lika chockad varje år.

Det är kanske det som gör att de blir så speciella. De är inte helt lätta att hitta och det är som att de blommar i det absolut kortaste ögonblicket att man drar efter andan när man får syn på en.

Nu har jag fått njuta av dem i år igen. I sol och utan vind det här året. Resten av dagen har jag försökt att få kroppen att förstå att det inte är vinter längre, men det har gått trögt. Mest har jag rört mig som i sirap ute på gräsmattan och petat lite på trehjulingen och rensat bort lite vissna löv och tittat på några yrvakna myror som börjat patrulleringen av marken. I morgon ska det visst bli varmt igen. Hoppas kroppen har hunnit anpassa sig tills dess.

Att hålla sig kvar i en stad

Vinden kom svepande från väster i natt, lämnade blånande himmel i grått och beige. Granarna ruskade av sig de sista frusna vinterbarren och mellan dem, på bruna marken spirar de första vitsipporna. De puttar undan allt som är multnat och trist och bara om ett alldeles litet ögonblick kommer det att lysa helt vitt mellan träden igen.

Apropå träd så var jag inne i stan idag igen. Det här börjar bli en otrevlig vana, men ibland blir man mer eller mindre tvungen. Träffade en otroligt härlig expedit inne i en djurbutik. Hon fick mig att skratta högt flera gånger och hade en sanslöst härlig humor. En sån där människa som man helst vill ha med på vilken fest som helst eller bara umgås med ett par timmar för att få bli helt trött i skrattmusklerna.

Det finns ju förstås träd inne i stan också, men de är odlade för att vara spektakulära på olika sätt. En björk får inte bara vara en björk utan måste vara en alldeles särskild björk. Så som de här, de är väldigt vridna och knotiga och har egna små namnlappar hängande kring stammen. Kanske för att de inte ska gå vilse, eller för att de som planterade dem inte ska glömma vad de heter.

Annars är väl inte just den här staden särskilt känd för sina träd och parker, snarare då kanske för sina caféer som poppat upp som svampar ur jorden allteftersom det blir fler och fler studenter. Jag tycker att den som vanligt, även efter sex års frånvaro, är svår att hålla sig kvar i. Vet inte om det är den som är hal som en tvålkopp så att man bara slinker ur den jämt eller om det är jag som är tvålen som det inte går att få grepp om. Hade jag inte haft sällskap idag hade jag nog inte fått uträttat hälften av vad jag skulle och då var vi inte kvar längre än absolut nödvändigt ändå.

Väldigt nöjd över att få komma hem igen gav vi oss ut på promenad såklart, jag och Vidar. Fastän vinden var lite väl yster så var jag otroligt nöjd över att få njuta av solen fastän att klockan började närma sig kväll. Det är fantastiskt skönt att slippa klä på sig alla reflexer, blinkande halsband och varselvästar för att synas ordentligt. Att bara kunna slänga på sig skorna och jackan och gå ut utan vidare krusiduller är en enorm lättnad. Det behövs ju inte ens broddar längre! Det kvillrar i hela mig av glädje över ljuset och lättheten i allt det för med sig. Inte ens allt det bruna, döda gör mig nedstämd i år för nu går det att se från dag till dag hur knopparna växer på träden och allting skiftar för att strax slå ut.

Men nu är det dags för kvällen igen. Jag är nöjd över dagen, även att jag var tvungen att vara inne i stan en stund idag. Det kompenserades stort av den härliga kvällspromenaden. God natt!

Ibland tar det emot

God morgon!

Gårdagen var en sån där dag då jag helst av allt vill göra som när jag var liten, kom hem från skolan och upptäckte att badrumsmattorna hängde på trappräcket, ta en macka och gå ut igen. Badrumsmattor på trappräcket betydde nämligen att det var städdag. Jag är inte en person som funkar ihop med städning. Genom åren har jag haft många strategier för att komma över, under, runt och emellan städningen och mig. Ibland lyckas jag riktigt bra, tycker jag själv, men det händer att jag till slut inser att det inte är mycket annat att göra än att ta tag i eländet och försöka bli av med den värsta anhopningen av grus och päls. Till och med fönsterkarmen där katten brukar sitta var full med fint grus och sand och med tanke på att vi fäller rätt mycket alla tre så blir det vita, svarta och röda tussar överallt på nolltid. De nya kängorna drar in kopiösa mängder grus, men det mesta blir förstås kvar nere i hallen. Det hjälper kanske inte att jag är som ett barn som nödvändigtvis måste prova att hoppa i alla vattenpölar jag kan hitta bara för nöjet att se hur skorna helt magiskt fortfarande är helt torra. Det är som att ha gummistövlar, fast ändå inte. Men jag hade väldig nytta av dem när jag klev ner i en bäck och fiskade upp en av Vidars borttappade bollar på kvällspromenaden. Jag har vetat om att den har legat där i bäcken hela vintern och jag har tittat och tittat i flera omgångar utan att ha sett den. I skymningen var det som att den orangea färgen plötsligt lyste lite av sig självt där i bäcken för plötsligt var det hur enkelt som helst att se den. Likadant var det med den självlysande bollen som försvann i den knädjupa snön. Den bestämde sig också för att det var dags att bli hittad. Full pott! Det känns bra att inte längre ha skräpat ner i naturen och så måste jag erkänna att den självlysande bollen är fantastiskt rolig när det är kolmörkt ute och man inte ser någonting annat än den. Att den plötsligt börja sväva som av sig självt och sedan rytmiskt guppa upp och ner medan den kommer närmare gör att jag får svårt att hålla mig för skratt. Jag ser ju inte hunden som kommer galopperande mot mig med bollen i munnen…

Men nu är kolmörkrets tid nästan helt förbi. De allt ljusare kvällarna är sköna att strosa i och lyssna till. Gårdagen bjöd på stillhet och tystnad.

Dimmigt över sjön och fler nyanser av blått än vad man kan drömma om. En klar kompensation för den gräsliga städningen.

Hoppas att du har en fin start på veckan!

Kom, låt oss

Mitt hjärta sjunger in våren. Varje steg mot fjolårsgräs och bruna barr väcker slumrande värmen inom mig. Ljudet från stigarna har förändrats och fötterna möter en dovare ton av mylla och jord. Det går att höra var tjälen gett vika och krupit undan och där den fortfarande griper sitt frostiga tag om rötter och stenar.

Älgar, rådjur och harar samlas inte längre där det är lättast att hitta mat och fler och fler fåglar kommer ivrigt ropande över himlen till sina rastplatser.

Mitt hjärta fylls av våren, med mjuka toner av pastell i skymningen och med kattugglans frusna hoande i bleknande minne.

Stillsamt ändras himlen, lovar annat till morgonen. Där finns en doft i luften av fukt och stilla ro.

Fastän fåglarna bryr sig lite och kvillrar på bäst de kan. Undrar vad de kvillrar om, de som varit på resa så länge?

Jo, morgonen bjöd på dimma som rullade in från sjön. Regnfuktig himmel lämnade gråskimrande pärlor i mitt hår. Inte samma hisnande färgpalett men luften smakar av löften om blommor och smekningar från blad.

Mitt hjärta sjunger in våren. I varje steg mot mylla och mark viskar en längtan inom mig. Där, bortom trädtopp, kulle och sjö vilar ännu en sommar i ljusgrönt och blått. Kom, låt oss gå henne till mötes!

Lördag är slödag

Lördag morgon blev en riktig morgonrocksmorgon. Jag kom mig inte riktigt för att hoppa i kläderna och traska ut fastän att vädret såg ut att bli riktigt härligt. Katten hann inte äta upp sin frukost innan han jamade sitt nästan desperata jam för att jag skulle öppna ytterdörren åt honom, men Vidar dråsade nöjt ner på golvet och somnade om.

Själv satte jag mig i min gästsäng, som jag använder som dagbädd. Den är hundra gånger bättre än soffan eftersom vi får plats alla tre utan problem när pälsbollarna får för sig att de båda två behöver ligga närmast mig på samma gång. Dessutom får jag plats med pennor och dagböcker, skissblock och annat smått och gott som kan behövas när kreativiteten inte får plats i bara huvudet. Arkimedes hade sitt Heureka-ögonblick i badkaret, jag har mina i dagbädden, haha.

Fast när Vidar hoppade upp till mig efter en stund blev det mest bara bus förstås. En av hans favoritlekar är att låtsas bita i mina händer och fingrar. Tänk, han skulle så lätt kunna knipsa av ett finger, men han har aldrig ens gjort ett märke även när han varit alldeles stimmig av lek. Om han blir alldeles tokig så brukar han ramla ner och så tog den leken slut.

Det händer att jag funderar på hur jag ska kunna hålla värmen när vi sover i tält för även om det kommer att vara varmare än det är nu så är det inte sällan som temperaturen kryper ner bra nära nollan även på sommaren. Men med en varm pälsboll alldeles intill sig är ju risken att frysa såklart bra mycket mindre!

När jag var runt 13 år och bodde hemma hos mina föräldrar slog jag upp ett tält i deras trädgård och sov där ute under två hela sommarlov. Det var mycket motvilligt som jag flyttade in igen när hösten kom, föräldrarna var obevekliga och tyckte att någon måtta fick det väl vara på friluftslivet när skolan startat. Men på den tiden hade jag förstås en oändlig tillgång till extra filtar om så behövdes. Det kommer att bli annorlunda när jag befinner mig hundra mil hemifrån!

Det tog lite längre tid för mig än vanligt att komma utanför ytterdörren idag, men det var precis lika skönt som jag trodde. Det har inte regnat på väldigt länge nu och när jag passerade hasselbuskarna såg jag att de slagit ut i full blom. Inte konstigt att jag är trött och seg….jag är ju superallergisk mot hassel! Ibland har jag särdeles lätt att glömma saker och det där hade fullständigt farit ut ur mitt huvud. Plötsligt lade jag märke till att näsan rann och att det slagit ordentligt lock för öronen. Dags att ta till det stora artilleriet vad gäller medicin!

Om man bortser från allergin så är det ljuvligt lätt att gå numera när snön äntligen har försvunnit!

Eller tja… Nästan försvunnit. Vidar hittade en hög som han nöjt tuggade på medan han väntade på att jag skulle fota klart.

Hoppas att du har haft en härlig lördag om än kanske lite mindre allergisk än min!

Jag ska bara…

Jag ska bara titta, sa jag till mamma innan vi for in till stan, prova skor och prata lite med personalen. Det är bra att fundera innan man faktiskt köper någonting.

En stund senare gick jag ut från butiken med en stor kasse innehållande ett par kängor, tändstål, vax till skor och ett par härliga ullsockar avsedda för vandring.

Jag traskade visserligen runt skohyllan några varv med kängorna på, men det är svårt att veta hur det känns när man väl använder dem på riktigt och eftersom jag vet om hur impulsiv jag är så försökte jag att lägga band på mig. Det var då jag upptäckte var min impulsivitet kommer ifrån… Mamma hoppade nästan jämfota av iver där hon stod och tittade på när jag gick varv efter varv. Till slut blev hon väl närapå yr i huvudet. “Du behöver ju skor!” sa hon och smulade sönder mina motargument utan några större svårigheter. Jag resignerade egentligen utan något större motstånd och kände mig mest full i skratt. Alla goda råd och förmaningar jag fått innan köpet for genom mitt huvud, men så tänkte jag att jag kanske borde följa känslan av att det verkade vara ett par bra skor ändå. Så det fick helt enkelt bli de där första bästa. Skönt att inte behöva krångla.

Det var mysigt att gå bland alla friluftssaker i butiken och diskutera för- och nackdelar, prova hattar och kepsar och nostalgiskt titta på ryggsäckarna av märket Fjällräven Kånken och dra sig till minnes alla de gånger vi gått till stranden med en sån på ryggen, eller i skidbacken eller till skolan med för den delen. Det var en bra ryggsäck, höll i en evighet. Sådär pladdrade vi på under en ganska lång stund innan vi for hem igen.

Jag är inte i stan så ofta och även om det var av en rolig anledning idag så blev jag så ruskigt trött efteråt. Lite té och några kex var en nödvändighet innan jag fortsatte sista biten hem till mig. Det är så mycket jag inte är van vid i stan och så många intryck att jag blir rent snurrig. Bilar och människor i en aldrig sinande ström. Nä, jag passar bäst ute på landet där det inte är lika många människor.

Kvällspromenaden rensade huvudet på de flesta intrycken och jag njöt av de varma jorddofterna och solens sista strålar innan de försvann bakom granarna uppe på kullen.

Isen har blånat och dragit sig tillbaka ytterligare några ytterligare några meter så om det blåser i morgon så går den nog upp helt.

Den förändras mycket i färg och form från dag till dag och jag tröttnar nog aldrig på att gå och titta ut över vattnet vilken årstid det än är.

Det märktes på folk att de tyckte att det var ljuvligt i solskenet idag. Plötsligt är det så många fler människor utomhus och i sina trädgårdar och i solstolar. Jag tycker nog att det är lite jobbigt med det skarpa ljuset mitt på dagen. Det gör mig trött i huvudet och gör att jag helst vill gå in en stund tills allt har lugnat sig lite. Då kan jag gå ut igen, när det vassa har slutat vara så vasst och till och med vinden har mojnat om man har tur.

Solglasögon fungerar inte alltid för mig, då är det lättare att gömma ansiktet i skuggan från brättet på hatten.

En till som blir trött av sol och vind är kissekatten. Eller så ledsnar han bara väldigt fort på att vara fotomodell. Svårt att säga vilket.

Det är sällan jag tar bilder på honom. Han försvinner så lätt i allt annat som är mörkt. Eller så försvinner han kvickt i bakom någon grästuva när han får syn på kameran. Maken till motsträvig katt får man nog leta efter.

Ha en fin fredag!